Ich tanze, du tanzt, wir tanzen
Jag har emellanåt svårt att veta hur jag ska förhålla mig till att dansen numer är min vardag.
Det vill säga att jag vet inte alltid om det är mig eller skolan det är fel på...
Jag har alltid varit en person som har nära till sina känslor -vilket nu lät väldigt fint- men ibland kan det bli något problematiskt att vara så "känslig" som jag. Lite väl emotionell kanske man kan säga.
Eller?
Mer och mer lär jag mig att inte ta åt mig saker på fel sätt eller att inte ta det personligt. Vissa dagar kan man ta kommentarer om hur dåligt man jobbar, och vissa dagar känns det som ett knivhugg om en lärare ser på mig och säger: Det där var skit.
Att jag har valt just dansen är inte så konstigt med tanke på att jag alltid varit fysisk, hyfsat kreativ och just - emotionell (vilket ord... finns det inget annat ord?). Dansen har alltid fungerat som det perfekta språket, botemedlet och konstformen för mig.
Just för att jag lätt drar in känslor i dansandet gör hela "att bli granskad"-saken så mycket... känsligare.
Vi får kritik både som helklass och som individer. När jag då gör en koreografi eller fras där jag tar i ändå från tårna, kämpar mig svettig och dansar från hjärtat, för att sedan få höra "ni är inte bra idag, ni är för mesiga".
Då svider det lite. Menar hon mig också? Hur fan kan svetten lämna såna här spår om det inte var för att jag tog i? Hur kan det inte synas i mitt ansikte att jag inte dansar från mitt hjärta?
Och så blir Nelly ledsen...
Men jag kanske måste skärpa mig. Eller. Jag måste skärpa mig.
Det kommer alltid att vara såhär. Det är inget farligt alls, det vet jag. Det är bra att jag blir pushad på det här sättet, och det är ju det jag alltid ha velat bli!
Jag måste bara skriva av mig lite.
Finns det någon expert där ute? Hur ska man fokusera på klass för att skydda sig mot ledsenhet?
Ledsenhet... Ett sådant ledsamt ord...
Idag fick jag för övrigt paket på posten! Av mamma och pappa. En adventspresent.
Typ hur fint som helst ju. Massa godis och fotvårdsprodukter. Precis vad en dansare suktar efter.
Jag vill avsluta det här blogginlägget med en läsarfråga:
Vilken är din favvokärlekslåt?
Det vill säga att jag vet inte alltid om det är mig eller skolan det är fel på...
Jag har alltid varit en person som har nära till sina känslor -vilket nu lät väldigt fint- men ibland kan det bli något problematiskt att vara så "känslig" som jag. Lite väl emotionell kanske man kan säga.
Eller?
Mer och mer lär jag mig att inte ta åt mig saker på fel sätt eller att inte ta det personligt. Vissa dagar kan man ta kommentarer om hur dåligt man jobbar, och vissa dagar känns det som ett knivhugg om en lärare ser på mig och säger: Det där var skit.
Att jag har valt just dansen är inte så konstigt med tanke på att jag alltid varit fysisk, hyfsat kreativ och just - emotionell (vilket ord... finns det inget annat ord?). Dansen har alltid fungerat som det perfekta språket, botemedlet och konstformen för mig.
Just för att jag lätt drar in känslor i dansandet gör hela "att bli granskad"-saken så mycket... känsligare.
Vi får kritik både som helklass och som individer. När jag då gör en koreografi eller fras där jag tar i ändå från tårna, kämpar mig svettig och dansar från hjärtat, för att sedan få höra "ni är inte bra idag, ni är för mesiga".
Då svider det lite. Menar hon mig också? Hur fan kan svetten lämna såna här spår om det inte var för att jag tog i? Hur kan det inte synas i mitt ansikte att jag inte dansar från mitt hjärta?
Och så blir Nelly ledsen...
Men jag kanske måste skärpa mig. Eller. Jag måste skärpa mig.
Det kommer alltid att vara såhär. Det är inget farligt alls, det vet jag. Det är bra att jag blir pushad på det här sättet, och det är ju det jag alltid ha velat bli!
Jag måste bara skriva av mig lite.
Finns det någon expert där ute? Hur ska man fokusera på klass för att skydda sig mot ledsenhet?
Ledsenhet... Ett sådant ledsamt ord...
Idag fick jag för övrigt paket på posten! Av mamma och pappa. En adventspresent.
Typ hur fint som helst ju. Massa godis och fotvårdsprodukter. Precis vad en dansare suktar efter.
Jag vill avsluta det här blogginlägget med en läsarfråga:
Vilken är din favvokärlekslåt?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det går nog inte att skydda sig mot ledsenhet på annat sätt än att tänka positivt. Tänka att allt man gör nu, som känns jobbigt leder till något bra sen!
=)
Trackback
