snart där igen
Får jag fortsätta eller inte?
Jag tror på mig själv. Den här gången gör jag det.
Men jag har gått upp i vikt i sommar och jag vet att det kommer att nämnas.
Jag vet inte hur jag kommer att reagera.
Är rätt så svag när det kommer till den saken.
Jag blir nog ledsen.
love is all, from what I've heard
alla omkring mig är dansare
dansare är delvis de som bäst kan förstå mig
men delvis de som är mest självupptagna
nu är jag skadad och emellanåt ganska
olycklig
och de man trodde att man kunde ta för givet
liksom där borta i Sverige
är tysta
inte ens
nånting
trots all tid jag gett för att trösta
eller bara visa att jag finns här
och jag har ingen lust att ringa
rädslan för att vara ett offer...
men kanske
blir det en risk att ännu mer
uppfattas så
men fan
nä
med mammas nagellack på fingrarna
den liksom lever intesivt ett tag men kan snabbt dö ut, och har det väl gått en vecka utan ett ord
så är det hemskt svårt för mig att komma tillbaka in i rytmen.
Så detta kanske är slutet för *Bloggandet* för min del. (Igen)
Kanske inte riktigt min grej detta. Dock har jag bestämt mig för att köpa mig ett fint skrivblock
att använda som dagbok. Inte för att känna mig fin i kanten och niotillfemmig, utan för att
jag länge tänkt att det skulle vara nyttigt. Och lite fint då förstås...
Fint på det sättet att man kan spara minnen. Precis som att man tar bilder
och tittar på flera år efter och blir påmind om alla fina saker man varit med om.
Inte ofta, men ibland, har man turen att kunna sätta ord på hur man mår för tillfället.
Det är väl lika bra att skriva de orden i någon blommig liten bok, så att man kan blicka tillbaka
till det någon gång i framtiden när man inte mår lika bra,
eller när man bara vill komma ihåg vad man hade i tankarna den tid som var.
Just precis nu är jag skadad och kan inte dansa särskilt mycket. Jag har någon form av vätska i knät
som orsakar inflammation och som somliga tror uppkommit utav en mindre spricka i minisken.
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på min reaktion. Jag är så arg och har varit det såpass länge nu
så ilskan börjat övergå till någon form av apati. Jag vet ingenting längre.
Bara att jag önskar att jag var frisk.
det finns dock ej så mycket att göra åt saken, så nu försöker jag njuta av livets lilla goda och av
att vara hemma i huset. Snor åt mig mammas örhängen, provar hennes kläder och nagellack.
Skriver lite blogg då jag för förta gången på länge känner att jag behöver spy ut lite ord.
Och samtidigt känner jag mig helt tom.
Jag vet att jag kommer kunna dansa. Men jag vill kunna dansa NU.
Hejdå.
tanke
Hur kommer det sig att när man gläds åt andras glada nyheter
så tar det endast cirka trettio sekunder innan man börjar tänka på sig själv?
Dags att lägga av hörni.
sista dagen sjuk bestämmer vi nu
Jag ringde till skolan i morse och sa att jag behövde en till återhämtningsdag.
En till vilodag. Hon lät så len på rösten, receptionist-Mandie, och sådär sympatisk.
Det var ganska trevligt att få vakna till en sån röst på morgonen. Det sitter väl kvar
där långt inuti en, det där minnet av mammas nästan omänskligt lena hands smekningar
mot min kind tre gånger samtidigt som hon sa "dags at vakna nu, äskling".
Eller något liknande sa hon i alla fall. Åtminstone avslutade hon alltid med "älskling".
Pappa avslutande alltid med "min skatt" och det var likafint det fast han har ju inte lika
lena händer som mamma men det gjorde ju ingenting.
Men jag tror ändå att det oftast var mamma som agerade väckarklocka. Eller man kanske ska
säga att efter sådär elva/tolva fyllda år så var det väckarklockan som börjde agera mamma.
Vilket misslyckande... Väckarklockor är ju såna som man vill sticka kniven i.
Haha, "sticka kniven i". Det lät väl ändå lite Astrid Lindgren?
Justja, det är ju från när Lisabeth bråkar med lortjäntan. "vill du att jag stika kniven i rej va?"
På stockholmska uppenbarligen.
För att återgå - Varför slutar mammor och pappor att väcka barnen?
Jag har liksom alltid tänkt att det är något alla slutar göra efter en viss ålder. För mig var
det sådär i slutet av mellanstadiet. Sedan kunde det förstås variera också, och mamma
kollade ju alltid en extra gång så att jag inte stängt av klockan eller satt på snooze för många
gånger. Och jag vet inte, jag kanske kände att jag tagit ett steg längre i mognads-processen,
när jag inte längre behövde en mamma som väckte mig med en smekning på kinden varje morgon?
Men jag menar... Vill man inte alltid vakna av något så fantastiskt mysgt? Ändå tills man bli nittiotvå?
I och för sig måste man väl se tillbaka på sig själv som en sån där ny-tonåring.
Jag blev faktikt irriterad på mamma när hon knackade på dörren för att kolla om jag verkligen
hade vaknat. Det var väl när jag var sådär runt fjorton år och ny på de här med hormoner och mens.
Bortskämda ungjävel tänker man i dag. Haha. "tänker man idag" - det låter som att jag skulle kunna
fylla i med "...som trettioåring". Men jag är för tusan inte ens tjugo. Jag är fortfarande en tonåring!
Men ack en sådan skillnad det är mellan mig idag och mig för fem år sedan.
Men i det stora hela tycker jag egentligen inte att det ska finnas någon åldersgräns för att
väcka sina barn med en hands smekning.
Det är faktiskt skillnad på det och att skala tonåringens potatis.
Här är förresten mamma och hennes två systrar. Mamma till vänter alltså.
Jag såg EXAKT ut så när jag var en liten unge.
Jag menar, kolla!
Rikti'a gla'a ungar rä! Som man sku sagt i Gästrikland.
mys
för att köpa sånt som är snällt för magen. Jag kanske blir sugen ikväll.
Jag får gå väldigt långsamt. Fas jag vet inte än om jag törs.
Men som jag sa till Moa - det skulle ju sannerligen bli dagens höjdpunkt.
(*tungan)
sista helgen i mars
Vädret var sådär när Mathias var hos mig. Fredagen var fin, så vi passade på
att dricka kaffe i solen tills den gick ned. Lördagen och söndagen var inte så fina
men det gjorde förstås ingenting. Vi hade så himla fint.
Vi somnade som två kattungar på söndagkvällen, men så fortsatte ej natten.
Jag vaknade vid fyra och kände mig sjuk. Kräktes från fem till elva på morgonen.
Det värsta jag varit med om på otroligt länge. Och Jag som skulle kysst Mathias hejdå
och berättat hur underbart det var att ha honom här och gråta en skvätt innan han åkte...
I stället låg jag fisblek och svettig och kunde inte titta på honom när han åt sin frukost.
Jag försökte krysta fram ett leende när jag sa hejdå.
Jag slapp i alla fall hjätesorgs-smärtan när han gick. Nu var jag fokuserad på min äckel-sjuka..
Den senaste gången jag var såhär dålig var när jag var elva år. Jag och Kristin hade fått
en långhelgsresa till mormor och morfar i skåne. Vi var där över påsklovet.
Jättetrevligt hade vi, jag och kristin lånade våra morföräldrars gamla cyklar och cyklade
till stranden innan solen gick ned. På morgnarna åt vi kavring med massa ost och kort spelade vi
såklart varje dag, som man alltid gör hos mormor.
Kristin blev sjuk först och vi fick sova i ett varsitt rum. Dagen efter kom det till mig.
Ja hade en balja bredvid sängen som jag kräktes i hur mycket som helst.
Stackars mormor och morfar. Men tur att de slapp bli sjuka.. Kristin blev frisk innan vi åkte
hem men jag hade fortfarande inte fått någon aptit. På tåget sa jag att jag var hungrig och hon frågade
om jag var säker och jag sa jaaaa. Så hon gav mig en av mormors köttbullar. Jag åt halva.
Och jag som älskar godis... När vi kom hem var det ju självaste påskdagarna och mamma och pappa
hade gjort god middag och fyllt påskäggen med våra favoritsötsaker. Jag sparade det till senare.
Jag älskar att äta så det är så tråkigt när jag inte kan göra det... Igår åt jag inget alls och idag
har jag endast fått i mig en liten tallrik yoghurt. Långsamt. Det suger.
När jag är frisk ska jag fira med god mat. Amen.
Nu skriver jag lite ansökningar. Om tio dagar kommer mamma och pappa på besök.
ps. min tunga är en gul svamp. fräscht. ds.
Det regnar, men det gör ingenting
Jag och Nelly ska mysa till Twin Peaks, hejrå :) / Mathias
Tisdagsenergin
Skulle det vara så så skulle jag inte komma så långt. Men när man dansar
såhär varenda dag, då ger det mig bara extra energi så fort någon utomstående tittar på.
När treorna glor in genom glasdörren eller när någons vän är på besök och sitter på
besökarstolen...
Idag har varit en lång dag. Jag börjar varje dag klockan 08.30 och slutar på tisdagar
klockan 16.30. Idag hade jag dock en extra-klass för att jag hade missat Jessicas klass förra
veckan. Så jag var tvungen (kanske fel uttryck) att delta i hennes klass med kvälls-ettorna.
Det resuterade i att jag kom hem halv sju. Nu har jag slängt i mig mat innan jag ens duschat
eller packat upp skolväskan (å, skolväskan...)
Jag var så hemskt trött på eftermiddagen så jag tänkte när jag cyklade hem
"å så skönt det ska bli". Jag är fortfarande oerhört trött men kan ändå inte varva ned.
Jag får liksom ingen ro! Jag kan inte ens fokusera på en serie, eller på att skriva mail.
Jag har samtidigt ingen energi för att gå ut och traska.
Det är bra konstigt det där. Men jag undrar ibland hur hälsosam min skola är med det
knökade schemat som vi har.. Rosannas vän från Balettakademien tyckte det lät
helt galet att de klämde in en extra jazz-lektion för oss när pedagogiken var inställd.
Men det är mycket så här. Så mycket pisk som det går.
Men jag menar - titta på treorna!
Det är vårdagjämning nu, förresten. Det ni. VÅR.
Det är vår och på Fredag får jag fin-besök av min pojkvän som tänkte överraska mig
men kunde inte hålla sig med att berätta. Fint tycker jag.
Nej, man kanske skulle ta en dusch och raka benen. Inte för pojkvännens skull alltså,
jag tänker mest på mina lärare som petar på mig var dag. Jag menar, luktar illa gör jag ju
dessutom. Personligen har jag inget problem med håriga ben, men man vet aldrig med de
omkring en, och eftersom att jag inte kan bespara lärarna mitt svett så kan jag ju ta och raka benen.
Åtminstone någon gång sådär. Som idag till exempel.
dagens tanke
vad tänker jag egentligen jävla skit hejdå. inga kommentarer tack.
Moa och mat. Mina favorit-M.
Såhär gick det till när jag och Moa blev vänner.
Över några glas öl när våra pojkvänner var i ett annat land.
Det må låta fånigt. Men tänk så bra det blev.
Tänk att hon skulle betyda så mycket för mig.
Idag lagade jag god mat. Currykryddad gryta med gullök, vitlök, soyakött,
tomatkross, créme fraiche....
Och till det gjorde jag vegobiffar av zuccini, morötter, feta, ägg och lite rågmjöl.
Sen rostade jag nötter och frön i ugnen, som jag blandade med torkade tranbär.
Blir fin energikälla i skolan.
Det var allt jag orkade dela med mig av idag.
Våren är kommen men dansen sliter
Ta promenader med någon annans hund är också mysigt.
Man måste köpa de billigaste, finste tulpaner man kan hitta
(Lidl, 1.90 buketten)
och laga god mat till sig själv.
(grönsakssoppa med feta-kräm.)
Att dricka kaffe med Rosanna vid königsplatz tills solen går ned
är inte heller fy skam!
Somliga inviger våren med att åa häst och vagn i Englische Garten.
Annars då. Joråsatte. Idag har jag varit nästan utan smärta i kroppen men energin var
dock ute på tågluff någonstans. Vi har haft tvåornas balettlärare idag, och vi hade treornas
igår. Jag var rädd som en hare och det gick väl sådär under lektionen..
Men ingen är så hemsk som vår balettfröken. Ingen är så hemsk, skrikig, elak, och
FANTASTISK. Å, jag hoppas att hon kommer tillbaka i morgon. För om man ej har energi
så får man oftast det av henne. Jag vill aldrig ha någon annan i balett än hon.
Magdalena... Fantastisk kvinna. Helt galen är hon.
I morgon, systrar och bröder, ska jag ha självaste skolledaren i modernt.
Det är förstås roligt med omväxling i schemat... men... eheheh... döda mig.
Nu mina vänner ska jag ta en prommis till Ross och dricka te.
Aufwiederhören!
söndag och allt som där hör till
Hur vårsolen värmde våra hjärtan när vi satt gräset och cyklade hem från stan.
Inte ens vantar eller halsduk behövdes och det kändes jävligt bra.
Men jag har ingen lust att skriva om det just nu. Nu skriver jag bara för mig själv.
Söndagar kommer alltid med de grå känslorna. Det är ett faktum jag ej kan springa ifrån.
Jag tog en joggingtur idag. Men inget mer. Jag har suttit hemma. Inte gjort något
särskilt vettigt. Varit ganska trött, trots att jag sov en timme lite för länge i morse.
När mörkret sen kommer så är det ju för sent för att ta en promenad osv.
Egentligen inte såklart, men det är inte lika energigivande som på dagen.
Så jag sitter kvar här.
Jag har ingen ångest alls idag. Ingen ångest, inget att gråta för och inget att skratta åt.
Inga tankar som får mig att längta, skratta, vara lycklig eller tillfredställd med.
Men inte heller några tankar sm får mig vilja brista ut i gråt, ringa mamma eller
öppna fönstret och skrika.
Det som finns är en slags tomhet. Jag letar i mig själv efter någon slags motivation
att gå till skolan i morgon. Hittar inget. Jag letar efter en anledning till att vilja skolka i morgon.
Hittar inget.
Jag tänker på när vi satt på filten i parken och pratade. Jag och mina svenska vänner
i det Osvenska landet. Trevligt, jovisst. Men samtalsämnerna kunde aldrig smita ifrån
ämne framtid, danskarriär, dansutbildningar, Sverige vs Tyskland, dieter, kroppar, lärare...
Det stiger som vatten över mitt huvud. Dans, karriär, framtid.
Jag orkar inte. Jag tänker inte. Jag vill inte. Jag vill leva lite i nuet och prata om saker som
musik, god mat, blommor, kärlek, filmer, dåliga teve-program eller vad fasen som helst.
Just nu är jag ensam i min lägenhet. Jag varken njuter eller lider. Jo, lider litegrand, det
kanske jag gör.
Men jag vill inte prata med någon. Jag letar igen i mig själv. Letar efter längtan att
ringa någon. Vem vill jag prata med..?
Ingen. Just nu, som många andra kvällar, vill jag vara tillsammans med någon jag älskar
och bara vara. Inte prata särskilt mycket, förutom slänga ur sig små strö-kommentarer
om saker man sett eller upplevt. Men inte så mycket reflektion.
Tillsammans är man mindre ensam, helt enkelt. Men också helst med någon som jag
håller kär.
Jag la mig på golvet en stund. Spretade lite på tårna, försökte bli vän med golvet
såsom en dansare gör. Kände ingenting där heller. Ingen kärlek till golvet eller samarbetet
mellan min kreativa hjärna och min kropp. Nej, ingen längtan efter att dansa.
Inte just nu.
De finns ingen panik inom mig som säger jag vill inte vara här. Däremot en känsla som säger
att jag nog inte vill vara här i höst. Jag vill vara med Mathias. Med Kristin, med Moa, med
mamma och med pappa.
Oj. Där kom spänningen i tinningarna och vätskan i ögonen. Men inte mer än så.
Ingen tår än så länge och det kommer nog ingen heller. Jag nästan önskar att
jag kunde gråta nu men något som gör det svårt är det faktum att jag inte har något
att vara ledsen över.
Och visst, jag har saker om jag längtar till. Saker som jag skulle kunna tänka på nu
och få ett lyckorus i magen för. Våren, konserter, påsken, förälskelse unt so weiter.
Just ikväll så kommer inget lyckorus. Jag är likgiltigheten hon själv.
Men för en liten stund sen. Stunden innan jag satte mig vid datorn och började skriva.
Den stunden tog jag fram gitarren, den som jag aldrig annars ens så mycket som petar på.
Sjöng lite. Sjöng lite mer. Spelar ganska dåligt men det finns ingen annan i rummet
som spelar bättre, så vad att göra... Dessutom sjunger jag aldrig längre när jag är
bland folk. Men nu kom jag ihåg varför jag alla kvällar i årskurs nio, satte mig och
sjöng alla de där Lisa Ekdahl-visorna innan jag skulle somna.
Det är ju oerhört skönt. Men efter en kort stund hade jag inga mer färdigheter att
utföra med min stackars gitarr.
Då gick jag hit i stället.
Jag tror helt enkelt att jag är ganska trött på den här sam-samma vardagen.
Eller att något i mig säger att jag i längden kommer att bli trött på den.
Jag vill inte mena att jag ska sitta och deppa ihop för det. Men det gör jag ju
inte heller. Jag känner mig bara ensam.
Ja, det är nog det. Jag vill ha någon här nu, som kan sitta i samma rum som jag
och kanske pyssla med något. Medan jag pysslar med något annat.
Sen kramas lite.
Jo, kanske är det det.
Att jag behöver kramas lite.
Toresson
- Se nu till att du kommer in i Stockholm. I know yu can do it.
- Jo men så sa du sist också...
- Ja, men någon gång måste jag ju ha rätt.
Heute Donnerstag
här i Tyskland. Tack för att ni fanns där i Sverige och tog emot mig med kärlek,
trots att det för somliga kom som en chockerande överaskning att jag var där öer helgen.
(Jag älskar fortfarande självgodheten som finns i att veta om att människor
kommer bli så lyckliga av att jag kommer till Svea-rike..)
Våren är här (igen) och bidrar stort till att jag mår ganska bra för tillfället.
När skolan var slut idag passade jag på att ta en joggingtur och andas in den härliga vårluften.
Jag är oerhört snygg när jag joggar.
Justja, jag måste ju damma spegeln..
Tog en närbild bara för er skull:
Mmm, här ska dammsugas.
Först var jag tvungen att skriva lite danshistoria. Och titta på Mad men.
Och äta en portion yogurt med nötter för mycket.
Den här skolveckan har vi haft ovanligt mycket jazz i skolan, pga temporära ändringar i schemat.
Jag såg inte fram emot det allt för mycket men måste säga att det var jädrans skoj!
Blev påmind om hur jätteroligt det är med jazz, förutsatt att man har en fräsch lärare.
Med fräsch menar jag inte snygg och hygienisk, jag syftar på fräschet som i
ungdomligt nytänkande. Läraren som jag vanligtvis har lever kvar på 80-talet
i sin dansstil (ni vet - klasserna jag skulle kunna gå till i string-body utan att det skulle
kännas ett dumt konstigt.)
Hon är ju också gammaldags (dum i huvudet brukar jag också säga) i den ytliga synen
hon har på dansare (hon vill att vi ska banta).
Nu tänkte jag visa lite bilder från hur det ser ut när man firar fasching i München:
Lite Sama(l oelek)
Lite konstiga dräkter.
Lite afro.
OCH sist men icke minst... är det ett flygplan? Är det en fågel?
Nej, det är ju en.....................
Tysk Discodansgrupp!!!!!!!!!!!
Å mitt hjärta gjorde volter. Det finns nog en gud ändå.
Jag menar titta. Titta på dom. Å, mina ögon nästan spricker av för mycket
vacker information på en gång. De är inte bara vackra och har färgglada,
underbara dräkter på sig. Nej, de RÖR på sig också! Jag lovar!
De viftar med armarna, upp, ned, sida, sida... Och ibland hörrni-
Ibland vänder dom på sig och till och med byter formation.
Vet ni vad som rimmar på formation? OVATION!
Nej, det var bland det pinsammaste jag sätt och det gjorde min dag.
Jag var. Lycklig. Jag vet inte ens om man kan kalla det skadeglädje,
då offret i sig faktiskt inte lider? blablabla...
Men för att övergå till ett helt och hållet annat ämne:
Jag har bestämt mig för att jag är klar på Iwanson efter år ett.
Jag ska flytta efter sommaren. Förhoppningsvis till Stocholm.
Men mer om det i nästa avsnitt. (det är ju såhär man får tittare)
Nu ska jag värmekuddsvärma mitt ben som har fått spunk.
Danke schön, bis morgen.
Yours forever and ever
Nelly
