I ett annat land

Jag skulle kunna lägga upp lite bilder från helgen och skriva vad vi gjort.
Hur vårsolen värmde våra hjärtan när vi satt gräset och cyklade hem från stan.
Inte ens vantar eller halsduk behövdes och det kändes jävligt bra.
Men jag har ingen lust att skriva om det just nu. Nu skriver jag bara för mig själv.
Söndagar kommer alltid med de grå känslorna. Det är ett faktum jag ej kan springa ifrån.
Jag tog en joggingtur idag. Men inget mer. Jag har suttit hemma. Inte gjort något
särskilt vettigt. Varit ganska trött, trots att jag sov en timme lite för länge i morse.

När mörkret sen kommer så är det ju för sent för att ta en promenad osv.
Egentligen inte såklart, men det är inte lika energigivande som på dagen.
Så jag sitter kvar här.
Jag har ingen ångest alls idag. Ingen ångest, inget att gråta för och inget att skratta åt.
Inga tankar som får mig att längta, skratta, vara lycklig eller tillfredställd med.
Men inte heller några tankar sm får mig vilja brista ut i gråt, ringa mamma eller
öppna fönstret och skrika.
Det som finns är en slags tomhet. Jag letar i mig själv efter någon slags motivation
att gå till skolan i morgon. Hittar inget. Jag letar efter en anledning till att vilja skolka i morgon.
Hittar inget.
Jag tänker på när vi satt på filten i parken och pratade. Jag och mina svenska vänner
i det Osvenska landet. Trevligt, jovisst. Men samtalsämnerna kunde aldrig smita ifrån
ämne framtid, danskarriär, dansutbildningar, Sverige vs Tyskland, dieter, kroppar, lärare...
Det stiger som vatten över mitt huvud. Dans, karriär, framtid.
Jag orkar inte. Jag tänker inte. Jag vill inte. Jag vill leva lite i nuet och prata om saker som
musik, god mat, blommor, kärlek, filmer, dåliga teve-program eller vad fasen som helst.
Just nu är jag ensam i min lägenhet. Jag varken njuter eller lider. Jo, lider litegrand, det
kanske jag gör.
Men jag vill inte prata med någon. Jag letar igen i mig själv. Letar efter längtan att
ringa någon. Vem vill jag prata med..?
Ingen. Just nu, som många andra kvällar, vill jag vara tillsammans med någon jag älskar
och bara vara. Inte prata särskilt mycket, förutom slänga ur sig små strö-kommentarer
om saker man sett eller upplevt. Men inte så mycket reflektion.
Tillsammans är man mindre ensam, helt enkelt. Men också helst med någon som jag
håller kär.

Jag la mig på golvet en stund. Spretade lite på tårna, försökte bli vän med golvet
såsom en dansare gör. Kände ingenting där heller. Ingen kärlek till golvet eller samarbetet
mellan min kreativa hjärna och min kropp. Nej, ingen längtan efter att dansa.
Inte just nu.

De finns ingen panik inom mig som säger jag vill inte vara här. Däremot en känsla som säger
att jag nog inte vill vara här i höst. Jag vill vara med Mathias. Med Kristin, med Moa, med
mamma och med pappa.
Oj. Där kom spänningen i tinningarna och vätskan i ögonen. Men inte mer än så.
Ingen tår än så länge och det kommer nog ingen heller. Jag nästan önskar att
jag kunde gråta nu men något som gör det svårt är det faktum att jag inte har något
att vara ledsen över.
Och visst, jag har saker om jag längtar till. Saker som jag skulle kunna tänka på nu
och få ett lyckorus i magen för. Våren, konserter, påsken, förälskelse unt so weiter.
Just ikväll så kommer inget lyckorus. Jag är likgiltigheten hon själv.

Men för en liten stund sen. Stunden innan jag satte mig vid datorn och började skriva.
Den stunden tog jag fram gitarren, den som jag aldrig annars ens så mycket som petar på.
Sjöng lite. Sjöng lite mer. Spelar ganska dåligt men det finns ingen annan i rummet
som spelar bättre, så vad att göra... Dessutom sjunger jag aldrig längre när jag är
bland folk. Men nu kom jag ihåg varför jag alla kvällar i årskurs nio, satte mig och
sjöng alla de där Lisa Ekdahl-visorna innan jag skulle somna.
Det är ju oerhört skönt. Men efter en kort stund hade jag inga mer färdigheter att
utföra med min stackars gitarr.
Då gick jag hit i stället.

Jag tror helt enkelt att jag är ganska trött på den här sam-samma vardagen.
Eller att något i mig säger att jag i längden kommer att bli trött på den.
Jag vill inte mena att jag ska sitta och deppa ihop för det. Men det gör jag ju
inte heller. Jag känner mig bara ensam.
Ja, det är nog det. Jag vill ha någon här nu, som kan sitta i samma rum som jag
och kanske pyssla med något. Medan jag pysslar med något annat.
Sen kramas lite.
Jo, kanske är det det.
Att jag behöver kramas lite.