kreativism
Idag är det verkligen måndag. Jag är trött som bara den efter skolan, men blir ändå
uttråkad. Jag har nästan alltid ettlite kreativ-sug på eftemiddagarna som jag inte
vt vad jag ska öra av. Pyssla liksom? Jaha.. Vad är det?
Och som sagt har jag ingen energi heller. Så i stället för att vara kreativ eller duktig
slutar oftast mina eftermiddagar med att jag kollar på How I met your mother,
facebookar och bloggar om värelösa saker i min vardag. Emellanåt snackar skit med Malin,
såklart.
Jag har just svullat i mig hela påsen med torkad frukt och nötter. IGEN.
Jag sa ju åt mig själv att inte köpa torkad frukt och nötter, för att jag
alltid äter upp allt på en gång! Skärpning.
Jag platsar nog inte så bra på min skola vad gäller kostidealet.
Dock har jag ju inte fått höra att min kropp inte duger som den är,
men jag tror inte att dom gillar såna som jag, som måste gömma mitt eget godis
för mig själv. (ett tips- prova inte, det fungerar inte så bra)
Kommer så väl ihåg när jag som femton/sexton år (åååå, vad längesen det var... eh)
och jag bad pappa att sluta köpa hem kakpaket till hushållet för att jag ju
bara åt upp allt. Det är ju inte så nyttigt med kakor, trots allt.
Hans svar var: Men du får väl lära dig att ta EN kaka och inte SJU.
Jag tror att jag då svarade något som: Ja, det har du såklart rätt i..
Men tro mig, jag tänkte för mig själv det som jag idag hade svarat högt och tydligt:
"MEN DET GÅR JU INTE FATTARUVÄL!!"
Han har rätt såklart, min kloke far. Men jag är väldigt dålig på det där.
Ni vet när man väl har öppnat påsen och tänker att man "bara ska ta en.."
Jo, resten av historien kan ni. Jag har har beviset framför mig:
En tom nöt/frukt-påse som stirrar hånfullt mot mig.
Men. Got var det i alla fall.
Jag ska snart kolla på solsidan på tv4play. Som förmodligen alla svenska bloggare
också skriver just nu - och på tal om svenska bloggare:
Jag tror att jag måste dra ned lite på mitt bloggläsande.
Det är självkalrt jättefint att bli inspirerad både vad gäller mode och inredning
och fina texter om livet som kan få en att må bra vissa dagar..
Men jag har liksom blivit så väldans romantiserande av mig i vardagen.
Jo, bloggar som jag läser är sån som på något sätt lyckas att romantisera... ALLT.
Nu när jag tittade i mitt rum så tänkte jag att allt är fint förutom min fula garderob.
Den är stor och mörkgrön. Inte fint mörkgrön. Fult mökgrön.
Och jag tänkte att den ska jag måla om.
Tänk ett sådant mysigt projekt att måla om n garderob. Dra på lite Edith Piaf
eller Ella Fitzgerald i bakgrunden och fixa och dona med tiningspapper och penslar,
samtidigt som man gnolar på lite gammal jazz eller annat trevligt.
Å, Mathias ska ju vara med förstås. Så fantastiskt romantiskt och trevligt
att måla tillsammans. Stå där i fula mjukisbyxor och skvätta färg på varandra,
fnissa och brotta ned varandra i allt tidningspapper hela tiden, så att hela processen
bara blir mer och mer uttdragen..
Nej, jag skulle inte tro det. Med närmare eftertanke är det nog inte så romantiskt.
Kladd. Stänk. En evighets torkningstid. Bråk om att någon gjorde fel.
Fult med massa tidningpapper och maskeringstejp i hela rummet.
Nä. Jag har nog insett att jag hellre gör det själv om det ska bli av.
Nog om mig, nu är det ni som lämnar datorn och gör något vettigt i stället.
(Du också mamma, om du bara tänker sitta vid facebook ändå)
Hej badhuset
Jag och Rosanna bestämde oss för att ta en simtur på det lilla baduset som ligger på
den gatan där vi bor.
Lite motion är alltid bra att samla på sig under helgen. Kanske lite bubbelbad också.
Efter en timmes visit flydde vi dock stället.
Man kan tro att det var på grund av det urusla systemet (det icke existerande systemet)
i motionssimpoolen (vad fan heter det??), där högerregeln inte bestämde,
utan det var så liberalt att man fick simma i slalommönster för att inte krocka med
någon av de tjocka flintskalliga 50+ männen.
Det var inte det som var det som fick oss att fly. Men det var det sistnämnda.
Flintisarna. Jag har inget emot män som är tjocka och flintskalliga.
Men jag har något emot män som är tjocka, flintskalliga och som är äckliga.
De som kommit till simhallen för att simma några turer. och.
Spana in lite brudar. Såna brudar som de aldrig fick i sin ungdom och nu blivit
för gamla för att ens våga eller få ragga på.
Så dom tittar lite.
Nej.
Dom tittar inte lite. Dom stirrar. Och de lite yngre (30) ropar tyska ord
som man tacksamt nog inte förstår. Inte alls vill förstå.
Och snälla tyska män. Snälla, byt ut era tajta små tajta små tajta speedos mot ett par
ordentliga badbyxor. Jag kommer inte till simhallen för att få se skrev.
Det jag långsamt försöker komma fram till här är att:
Idag såg jag en gammal mans stånd.
Och tro mig, jag vill inte att bilden ska dyka upp i mitt huvud. ¨
Men bilden lever liksom sitt eget lilla liv och dyker upp när den vill.
Hedå badhuset.
vi ses aldrig mer igen.
Dessutom är det bärgis kiss vattnet.
It is happening again
Für alles.
Danke schön.
ps. bra serier är också ganska viktigt. ds
torsdag
Justja. Det här är anledningen till att jag gör det jag gör.
Ni vet när dans verkligen blir dans.
Självklart får man alltid höra "you have to dance it, not just do it"
Men det finns speciella stunder. Aha-upplevelser.
Nu vet jag varför jag dansar.
En sån dag var idag. Det vill säga ända tills hiphopklassen tog sin början.
Herregud...
Jag var ganska rastlös efter skolan men skötte det väldigt bra.
Gick på en kort promenad för att inhandla saker bara för att ha något att syssla med.
Kikade in på den skabbiga second han-butiken runt hörnet-
hittade en jacka för fem euro! Gjorde nästan min rumskamrat arg för det.
Jag är bäst på loppis.
Lite kärleksbrevsskrivande och sockerkaksbakande har sen hållt hjärnan i balans.
Fokusera på en sak i taget här i livet. Två ägg, två deciliter mjöl....
Det räknas det också.
I morgon är det fredag. Två veckor kvar till lovet.
puss
onsdag
får mig att vilja gå i ide tills det att vårsolen tittar fram igen.
Från tolv plusgrader har termometern börjat närma sig tolv minusgrader. April,
Mars, eller åtminstone Februari kan det väl ta och bli i stället! Italienvindarna, kom tillbaka!
Dåliga väder förstärker alla känslor som heter tvivel, ångest och saknad.
Om det bara kan bli vår så att cykelpicknickar och fina kvällspromenader kan ta över mitt fokus
när skolan tagit slut för dagen. Jag kan göra min läxor ändå och jag gör dem bara bättre om det
finns annat att vila tankarna på. Annat än utåtvridningar, piruetter, scennärvaro och platta magar.
När man är sjuk och hemma från skolan kan man inte heller slappna av.
Då tänker man på allt man missar i skolan. Och meningen med livet. Och kärleken
och vad man ska bli när man är stor och vad tänker mamma på egentligen?
Det som låter så mysigt att vara förkyld... Ligga i sin säng och kolla på Donnie Darko
och äta hemmagjord bananglass (fryser banan, mixar sen med vad man vill smaksätta med,
ganska gott och ganska nyttigt, beatrices recept).
Sen är det ju klart att ingen vill ha ont i halsen och snuva..
Idag dansade jag hela skoldagen fast att jag fortfarande hade ont i halsen.
Min lärare sa att det var okej, att det bara är när man har feber som man inte ska
träna. Sen la hon till "du kan ju prova dansa i dag, så märker du i morgon om det var
rätt eller fel av dig".
Hm...
Det är så många i klassen som är sjuka nu. Det har det varit hela skolåret.
Alltid personer som är skadade eller sjuka och vi får ofta höra "what's wrong with this class??"
"stop beeing sick everyone!".
Då blir det som så att när man själv är det så skäms man så väldigt.
Jag sitter hellre hemma och är sjuk än är i skolan och tittar på klass och får blickar
från lärarna som betyder "shame on you, beeing sick and miserable. you should be dancig now."
Det är såklart ingen som sagt det så ordagrant men ni vet, ibland ser man det i blicken.
Nu råkar i och för sig jag vara en sån person som försöker att läsa av människor,
lite väl mycket. Eller inte försöker, jag bara... Tror att jag kan det.
Eller jag bildar snarare uppfattningar om vad folk tänker och tror, men jag kan nog
ha fel i många sammanhang. Men i just detta så tror jag på riktigt att jag har rätt.
Skuldbelägga de sjuka... Jaadu... Som att någon skulle mena att bli skadad eller sjuk.
Dessutom betalar vi 400 euro i månaden till skolan. Man vill ju ha valuta för pengarna,
så vem skulle nu låtsas vara odansbar? (Kom jag just på ett eget ord? ballt!)
Hur som haver - Klockan är halv nio och jag håller på att somna. Antingen gör jag kväller
(som pappa alltid sa när man var liten och skulle ta på sig pyjamas)
eller så tvingar jag mig att vara vaken ett tag till. Ni vet hur det blir när man somnar
tidgt på kvällen eller eftermiddagen...
Så jag ska återgå till mina How I met your mother-avsnitt.
I pyjamas då.
Tack blogg för att jag fick prata en stund.
snaaaaaart. kanske.
Mathias
Därför har jag stor förståelse för om ni känner likadant.
Med det som intro vill jag säga: ni behöver inte fortsätta läsa.
För över ett år sen var jag på promenad i Sandviken med världens vackraste kille.
Vi hade stickade koftor, jag hade lugg och vi tittade och pratade, klyshigt nog,
om stjärnorna. Det var ett ganska förbjudet möte faktiskt. En måndag var det.
Jag vet inte om vi höll varandra i händerna men jag tror det.
Vad jag vet är att vi kramades länge när vi sa hejdå och jag gav en puss på kinden,
uan att känna mig fånig. Snarare var det dumt att inte göra mer än så.
Men det finns också nåt fint i att inte kyssas samma dag som man inser att man blivit kär.
Förresten så hade vi redan kyssts. Men som min mamma brukar säga -
Det som skett under onyktert tillstånd har oftast inte skett.
Märkligt är det ändå hur exakt jag kommer ihåg det. Det som aldrig skedde.
Så började det i alla fall. Det som idag är att sitta i ett varsitt rum
i ett varsitt land i väntan på skypes ringsignaler och fina mail.
Ett internet som strular kan resultera i att jag tillfälligt hatar mitt liv.
Ett vackert sms en solig söndag får mig att avsky alla dessa mil.
Men om man vet att det finns flygplan och tåg som kan ta mig
till lukten av den röda stickade koftan igen.
Då är det liksom värt det tycker jag.
(man ska avsluta med en bild till texten)
Ett måste du veta eller miljoner av drömmar
Visst, pappa har lagat det som gått sönder och gett mig kramar när det behövts som mest.
Mamma har hittat det som tappats bort och strykt handen över min panna när tårarna runnit.
Men utan Kristin vet jag inte vem jag skulle vara. Hon har påverkat mitt tycke och smak, omdöme
och.. det mesta. Mest har hon väl gett mig så mycket kärlek en människa kan få.
Vi har planerat hur den enas framtid ska synka med den andras. Det gör vi fortfarande.
Just nu bor vi i olika länder (och har gjort förut, när hennes hemma hette London)
men det får oss att upptäcka nya saker tillsammans. Roligt har vi när vi ses.
Båda kan vi faktiskt uppfattas som allvarliga personer (eller, "utan humor och förmågan att
ta saker och ting med en nypa salt") men gud så vi skrattar när vi ses.
Det låter lite krystat (bajsnödgt som vi brukar säga) att berätta om hur mycket vi skrattar tillsammans,
men jag menar det verkligen. Vi har så förbaskat skojigt!
Här ser ni till exempel hur vacker, dock ej så gul, hon var nr hon anlände till min enkla boning.
Min boning som jag tyckte att jag varnat henne för, men jag vet inte om det var tillräkligt...
Kristin var mestadels kamerabärare, så det resulterade i många bilder på mig.
Här är jag uppe i ottan och gör frukost till mig som ska till skolan,
och till Kristin som ska följa med.
Hon tappade hakan av allt som lärarna sa.
Malin som stretchar eller liknande efter skolan.
Innan vi begav oss till konstutställning lagade vi (=kristin lagade, jag åt) mat.
Alla grytor som fotas med blixt ser ut som avföring
som sagt
Dagen därpå vandrade Kristin ensam i stan.
Hon hade självkänsla och min hatt.
Vi lunchade på ett mysigt ställe med gröa plyshfåtöljer och söta tjejer.
Efter att vi köpt biljetter till Black Swan ville kritin fota mig vid löwenbrau-stället.
Det var kallt, därav mitt ej så tillfredsställda uttryck.
en åt vi indisk mat med tysk öl, vandrade till stället mitt emot och tog en varsin mojito.
mööms.
Lördagen började med inhandlng av bröd och toalettpapper.
Efter lite flickigt piffande (bara för att det är skoj)
tog vi oss till mitt favvoloppis.
Där hade de bland annat tjusiga radioapparater.
Självklart annat fint också men jag och syster frös som tokar
så efter att hon hittat en fin väska sprang vi nästan till tunnelbanan för att i stället
ta oss vidare till stan och lite tyska bakverk.
Men först förstås, så åkte vi lite sightseeing-bus!
Såg allt fint av stan, förutom statyer och fontäner som var övertäckta under vintern.
Lte fel årstid att ta denna tur, men vi var nöjda ändå!
Dessutom kom solen precis i slutet av turen, och vi hann vara i den i några i minuter.
jag hade solglajerna i högsta hugg förstås.
På kvällen blev det vin, vänner från skolan och elektroklubb.
Jag "blandade drinkar" som var såhär goda:
Resten av kvällen bestod av dansant elektronisk musik, ett roligt dansgolv,
många vänner från skolan, tyskar med billiga raggningsmetoder
och en och annan tafsande asiatisk homokille. Det spelades in barnsliga, onyktra
filmer och det skrattades åt konstiga människor.
Det enda tråkiga med Kristins vistelse var när hon skulle åka hem igen.
Stor kram på dig vännen.
snabbis
Vi har precis kommit hem från biografen där vi ikväll har skådat "black swan".
Det var värt pengarna och lite till. Skitbra.
Vill ni se en dansfilm är ni ute på fel spår, men vill ni se en bra film (vilket dansfilmer sällan är... aldrig)
så kör på.
Vi har druckit lunchvin, middagsöl och efterrättsdrink. Så ska det se ut en fredag.
Jag åt dubbelt så mycket som Kristin på resturangen. När jag frågade om hon
ville ha choklad sa hon att hon var mätt, så jag åt upp allt.
Heja mig! Nu ska vi plugga tyska tills vi somnar.
Ni kan ju ställa tusen frågor så länge
dåtid nutid framtid
Ibland önskar jag att det fanns någon annan som kunde välja åt mig.
I och med det skulle jag inte behöva ångra något val.
Men jag antar att det är det som är det fantstiska med livet.
Det är jag som väljer.
Men just nu känns det inte så fantastiskt.
Just nu får det mig att vilja krypa ihop som en igelkott och gå i ide.
Eller vara tre år, nakenfis och bo i en kaninbur bara för att prova.
än en gång måndag
Mina damer och herrar, ni ser rätt. Har har ni en gårdagens outfit.
Jag visar den mest för att jag i och med det visar att det är vår i denna stad!
(och för att jag är snygg förstås, men det förstod ni ju såklart)
Man ser för övrigt min fina kaffeburk till vänster. eller, cornflakesburk kansk det är.
Den köpte jag på loppis för en euro och använder den som tampongburk.
Igår var det tolv grader varmt och sol och jag gav mig ut på en liten joggingtur vid lunchid!
Så hurtigt. Så duktigt. Men framför allt - så vårigt!
Gud så mycet människor som joggar på söndagar! Jag som trodde att det var veckans officiella bakisdag.
Men tydligen är otroligt många lika duktiga som jag. (...var igår)
Efter min fabulösa motionstimma och några lunchägg, begav jag mig mot Odeonsplatz,
där jag mötte en del av min klass. Vi köpte kaffe och tog en vacker promenad genom Engelska parken,
och jag kom hem just när solen var på väg ned.
En fin söndag. Senare på kvällen drabbadesjag dock av framtidsångest,
vilket resulterade i att jag ej kunde prestera på så hög nivå idag.
Men i övermorgon kommer min syster hit så då blir aaaallt bra.
en svensk, en tysk, en österrikare
tysk, svensk, svensk, dansk, svensk, österrikisk
En Rikke!
En Vår!
En grön vatten.
Och lite mer vår.
Tänk, det inte var så länge sedan jag var på promenad i Sandviken med mor min...:
Nu ska jag dammsuga och köpa tejp.
Krameluring
komplex
Ni vet kroppskomplex. Alla har vi dem säkert. stora som små.
Jag har mina dagar då jag tycker att jag är vacker, jag har mina dagar då jag tycker att jag är tjock.
Att jag är blå under ögonen, har för stora lår, för breda axlar osv.
Men innerst inne så vet jag hela tiden att jag egentligen är nöjd med mig själv.
Att det bara är en tillfällig tanke som dök upp, förmodligen på grund av något annat
som först fått mig på dåligt humör. Jag vet att jag tycker om mig själv,
jag vet att mina vänner tycker att jag ser okej ut och att min pojkvän älskar mig för den jag är.
Men så idag kom det. Ett riktigt komplex. Ett komplex som inte bara var en irritation, en
"å, jag är himla blablabla, hahahaha"...
Ett komplex som fick min mage att göra ont och mina tinningar att spännas.
Det slog mig just då att jag inte känt så på flera år. Inte på flera år har jag avskytt något hos mig själv.
Inte på flera år har jag gråtit för att jag tyckt illa om något hos mig.
Inte på flera år har jag tyckt att sådant varit vesänteligt.
Men när jag hade tagit på mig min pennkjol och skådade mina höfter...
Det var inte bara ett: "nej, gud så osmickrande.."
Det var en stor klump i magen. Ett "det här måste jag kunna göra nåt åt".
Vilket jag såklart inte kan....
Mina höfter är så breda att jag ser fyrkantig ut. Jag gillar former, vackra former.
Men vad är det här för form? en fyrkant? en större stjärt hade varit bättre.
Sen kommer jag återigen att tänka på när min väns pojkvän sa:
Vi borde mäta nellys midja och höfter och se skillnaden. Hon har såna kurvor.
Jag tänkte att ja, det har jag. former.
Det kändes inte som om jag tog illa upp just då. Men jag tyckte att det var en skum kommentar.
Just idag kom jag att tänka på att jag inte haft pennkjol på mig sedan den dagen.
Jag som älskade mina kjolar. Jag har nog fyra fem stycken.
Men nu vill jag inte ha dem mer. Aldrig aldrig mer ska jag ha pennkjol.
Bryr jag mig så mycket? Jag visste inte ens om det själv. Att jag brydde mig så mycket.
Hur kan man må dåligt över en sån liten liten, obetydande sak?
Det är inte okej.
Men så är det tydligen. jag är tydligen sån. Jag har komplex.
Jag hatar det.
Jag tänker inte säga "jag säger inte det här för att ni ska ge mig komplimanger och övertala mig"
För jag tror faktiskt att det är just det jag vill. Precis som alla andra som skriver löjliga bloggar.
Precis som jag.
åå herregud jag hatar sånt här. äckelfjanterier.
vardagen, helgen, saknad och funderingar
(mitt tangentbord krånglar ibland, så det kanske saknas lite bokstäver här och var)
En skolvecka har svischat förbi. Eller. Man vill ju gärna säga så. Säga "å så väldans fort tiden har gått!".
Men för min del vore det att tala osanning. Den här veckan har inte gått så fort.
Jullovet känns på ett sätt ganska nyligen passerat, men att det bara var EN vecka sedan..
Hm. Nej, det håller jag inte med tiden om.
Dock är det å andra sidan förståeligt att första skolveckan känns lång. När man väl återigen
kommit in i det hela så kommer det nog gå fortare.
Observera att jag inte vantrivs i skolan. Nej, men det är bra kämpigt.
Och då gör de där lediga veckorna i kalendern att det går lite lättare.
Fast just nu längtar jag mest till att min syster kommer hit.
Idag fick vi besök av en dietist (höll på att skriva nuetrist. man blir lite engelsksvensktysk i sitt språk.)
som skulle hålla ett 1½ h långt föredrag om kost i förhållande till vår träning.
Å så lärorikt det skulle bli! ...... Dock handlade det i princip bara om att gå ned i vikt.
Somliga saker kunde jag såklart ta till mig, men det mesta visste jag redan.
När vi slutade och gick ut från skollan skulle en av mina lärare ta en cigg: "It's ok, because
I had an orange first. And I will call my pizzadeliverer and ask if they have vollkorn-pizza".
Och just nu ligger jag i sängen med datorn i famnen och chokladkakan bredvid mig.
Men tro mig, jag äter jättesunt. *Lite choklad på fredagkvällen måste man ju få unna sä!*
Eller kanske inte. Jag vet inte. Gott är det i alla fall.
I helgen ska jag umgås med mina fina dansvänner från diverse länder.
Det blir filmkväll, loppis och vin. Sådant tycker jag om. Jag har fina människor omkring mig här.
Trots det så saknar jag mina Sandviken-Gävle vänner. Dock börjar väl även dem
att försvinna från Gästriklands marker. Åtminstone snart.
Jag har i alla fall fått komma tillbaka till dem emellanåt. Vinat hos moa, fikat på sparven,
klappat kajsas hund, åkt 41an med Lovisa, sovit i Mathias säng, fnissat med syrran...
Allt det som hör till. Sådant som är som det alltid har varit.
Nästa år kanske det inte blir så. Nästa år kanske alla har gjort som jag, det vill säga,
dragit sin kos. Baj baj gästrikland du sköna.
Och hur blir det då när man kommer tillbaka? Det finns där inte direkt något paradislandskap
som väger upp ensamheten. Sandviken å Sandviken.
Ack arma Sandviken.
Vad ska jag göra under mina skollov? Malmö, London, Berlin, Stockholm... Sandviken? Umeå?
Var kommer ni att ta vägen mina nära och kära?
-Ja men Nelly, var var du själv vägen?
-Det ser nog ut som att jag stannar.
-Men hur ska det gå?
-......
Det går nog.
tvåsamhet
träningsvärk, konst och frukt
Idag har jag varit på bra humör. Dagen började med att jag till fukosten loggade in på min facebook.
Jag har nämligen ingen tidning, så datrn brukar få roa mig vid frukostbordet.
I min inbox fann jag tre mail: Ett från min syster, ett från min bäta vän och ett från min pojkvän.
Alla tre på en gång! Och alla mail var fyllda av livspepp. Det resulterade i glada miner från mig vid balettstången.
Bra prestationer brukar ju födas av glatt humör och vipps så hade jag gjort en prima (typ då)
arabesque-turn. Sen fortsatte jag denna duktighet genom att promenera hela vägen hem i stället
för att åka tunnelbana. *guuu, ja ba kände hur fettt brändes bort, mumms tjejer*
Nu har jag just kollat på filmen från mitt projektarete jag gjorde på gymnasiet (herregud vad
skumt att prata om "gymnasiet" som om det var längesen) och där kom blandade känslor.
Jag hoppas verkligen att jag fått bättre hållning sedan dess. Varför sa ni inget?
Jag skulle behövt en liten iwanson balettlärare i örat då: "Nelly, why do you look like a sad chicken?"
eller något liknande...
För övrigt kommer jag alltid på mig själv med att se hemskt komisk ut när jag skådar dans.
Mina fötter snurras medan tårna spretar åt alla håll och jag stirrar stort och argt med ögonen
(lite som när man får stirrblick) samtidigt som jag gungar huvudet upp och ned,
som om jag tittade på en långsamt studsande boll.
Huvudet gungar inte ens i takt till musiken. Det är bara någon skum koncentrationspryl jag råkar göra.
Det var för att bjuda på lite "private info". Nu övergår vi till seriösa topics. (WOOOO)
Igår var jag på konstutställning på akademien. Det var ett verk med olika filmprojektioner,
med en film som jag var med i som dansare. Det var helt fanastiskt bra.
Faktum är att jag faktiskt inte kommer att skriva mer om det här. Det går ju inte att beskriva ett sådant verk med ord riktigt. Sedan råkar jag även vara urusel på att använda bra beskrivningsord.
De ord jag använder när jag sett ett sånt här makalöst projekt är: "fett" och "najs".
Jag är väl inget annat än en sketen liten tonåring.
Mina klasskamrater och jag satt och pratade om ilvet uanför skolan. Det vill säga...
facebook?
Vi har beslutat oss för att genomföra diverse aktiviteter tillsammans på vardagkvällarna.
En facebookgrupp har startats och vi kallar oss för PanterTanterna. Bra va?
Här ska pysslas och promeneras och yogas och simmas och filmtittas.
Eller filmdiskuteras som vi så fint kom fram till. Ni vet, som i den där hemskt dåliga
amerikanska filmen, där de träffas och diskuterar en Jane Austen-bok i taget....
Lite den kör vi!
Vi får se hur det blir.
Tillsammans är man mindre ensam.
Och på tal om det. Om en månad kommer Mathias hit.
Nu ska jag försöka öva lite. hejdå.
hemma bra men hemma bäst
Men å vad dum jag är. På grund av att jag slutat blogga över jullovet så har jag gått från femton kompisar som läser min blogg, till fem kompisar som läser min blogg. Kom igen nu kompisar, nu är jag här igen!
Jag tänker nämligen inte länka till min blogg någon annan stans och skriva:
"nytt inlägg idag girls, kolla vad jag har på mig!" (hellre äter jag julskinka)
Egentligen är jag faktiskt inte besviken på er. Jag bryr mig inte om dessa små ovesäntligheter.
Jag har flygt/flugit/flygit/flugt hem till München nu. Från mitt hem Sverige. Jo, jag lever i en slags mellanvärld.
Det känns lite som i populärmusik från vittula, de som inte vet om de tillhör Sverige eller Finland då byn ligger på gränsen. Min gräns är dock inte lika konkret, ty jag har ej en gränsgräns.
Det skulle i så fall vara flygplanet. Fast flygplanet är inte mitt hem och jag ägnar ju i det stora hela inte alls mycket tid på det. Hursomhelst (som jag alltid måste skriva)
jag menar inte att jag inte har något hem, jag menar att jag har två hem. Människan har ju detta ingrodda behovet av trygghet som man ofta relaterar till att ha ett hem. Och om man nu har två hem så blir det ju lite som två halva hem. Därav kallar jag det att jag lever i ett slags mellanting av nånting.
Dock är faktiskt inte min lägenhet lika mycket hem som hemma så därför skulle jag inte säga två halvor utan snarare en trekvarts och en kvarts.
Nu befinner jag mig alltså i mitt kvartshemmiga hem. Låt oss nu kalla mitt rum för kvarten.
Flygresan gick bra och lägenheten ser bra ut. Vi har invigt vår nya fantastiska diskmaskin (vars nedersta ställ inte går att dra ut, då luckan slår i väggen när man öppnar den. vårt smala kök, ni vet),
vår fantastiska tvättmaskin och torkat bort skit från vårt ej så fantastiska kylskåp.
Idag befann sig jag och Malin på stan för att fynda på rean men mest fyndade jag på vår halvskabbiga lilla underbara seconhand-butik som ligger alldeles runt hörnet. Ni ska få se va! En till gammal kaffeburk, en till glasskål, en liten låda som man kan ha fina saker i, en senapsgul basker och såna fina gamla reklambilder som man kan spika upp på väggen!
Det jag saknar nu i mitt rum är en trasmatta och en stor affisch/tavla till en av väggarna. Jag vill helst ha den klyshiga casablanca-affishen. Eller kanske cabaret... Eller harry potter!
*skoja ba*
Det känns bra att vara här, jag gillar stället så mycket och Sandvikens miljö i allmänhet är ju som en liten diarrépööl i jämförelse. Bortsett från vårt hus såklart.
Vädret här, hörni. Sol och asfalt. Våren är på väg men jag tänker inte ropa hej förens jag har kommit över bäcken, ty denna stad har sina vädersvägningar.
Men ändå... Våren! Och tänk va, när far min skutsade mig och Malin till Arlanda så tyckte jag att det var läskigt på grund av all snö som kom farandes.
Vi hade meterhöga vallar på gatan i sandviken och man blev aldrig riktigt sugen på att gå ut.
Och sedan anländer man till nutellaland och skådar en vårsol och får känna doften av nytorkad asfalt.
Då må jag säga att "I love my life" (som vår åttiotalsjazzlärare ber oss tänka innan vi intar startposition).
Vi får dock se hur mycket I love my life efter måndag, första skoldagen.
Å, tro mig, jag älskar att dansa, bli tränad och så vidare. Jag är bara rädd för risken att våra lärare kommer anklaga oss för att vara lata och feta såhär efter lovet. Men om så vore så skitsamma,
för mitt nyårslöfte är att...........: Se saker från den ljusa sidan!!!!!!!!!
Å mamma, nu blev du bra stolt va? Tänk en sån liten solstråle jag ska bli.
Och mina lärare sen. Nu ska ni se på "opened-up-face". I LOVE MY LIFE!
......Nej, jag ska inte bli jazzflicka. Dessutom älskar jag faktiskt mitt liv för om ett litet tag kommer min allra käraste syster på besök! Det känns fantastiskt. Nu ska jag visa henne vad stor jag har blivit, låtsas kunna hur bra tyska som helst, leta fram konstutställningar åt henne och bjuda på god hemlagad mat!
.... En gång till: *skoja*
Haha, trodde du det syster? Att jag skulle laga mat till dig? Nog för att jag har blivit ganska duktig,
men nu nu ska vi inte försumma det vi kan få tack vare dig. Jag gillar mat.
Precis NU blev förresten mörkt ute, hux flux vad fort det gick. Klockan är 17.20.
Ni då svennisar, ni har väl haft mörkt hela dagen va? hähä.
"Hähä" är för övrigt det äckligaste sättet att stava ett skratt med. Mycket äckligare än höhö och hehe.
HÄHÄHÄ. Låter som ett gamalt pervo som just tagit en servitris på stjärten.
Nu ska jag leka med grannen.
