Sånt som gör mitt liv till en fin grej














Hur kan man inte vara lycklig...

för jag har tagit studenteeeeent

Fyfan vad jag är bra!
Fast det här är jobbigt. Aldrig mer Vasaskolan. aldrig mer kaffe i kaffe med Kajsa och "läsa samhällskunskap" och aldrig mer trängas i det rosa omklädningsrummet och aldrig mer Hannas överdrivet långa förklaringar om varför vi gör det vi gör. När vi rullar på golvet, ålar på varandra i en och en halv timme.
Aldrig mer hyperventlilera efter fyra gigantiska trappor, aldrig mer bibioteket, aldrig mer Emilia Stenbergs lite för höga ton i klassrummet, aldrig mer pussas i matsalen vid salladsbordet och aldrig mer bli kallad för barnen av mattanterna.

Men jobb har jag för sommaren. Alltså håller jag mig sysselsatt och får en tillräcklig inkomst. Halleluja!
Tyska ska jag förmodligen bli. Anmälningsblanketten är bindande och måste svaras innan baletakademien-audition. Alltså två alternativ:

1. Bestämma mig för München nu med detsamma.

2. Inte svara förens efter ackis och därmed riskera att inte få en plats på någon av skolorna. Eller chans för båda.

Jag behöver hjälp!
Just nu sitter ja och hostar lungorna ur mig och blir alldeles svettig av anträngandet som sker vid hostningarna.
Och jag som ville börja träna....

tisdagsbekymmer

Jag är så här. Det här är jag.
Jag gråter när jag är ledsen. Jag blir ledsen när jag känner mig sårad.
Jag har ganska lätt för att känna mig sårad. Jag tar saker personligt. Även om jag inte vill.
Jag vill inte tänka på var någon annans händer kanske är ikväll.
Man tänker så många gånger att man vill ändra på sig själv och att man måste det.
Men det här är jag. Så här fungerar jag. Ta mig för den jag är.
Jag grubblar mycket och jag känner mycket. Jag är så himla förälskad. Jag är kär.
Med ett främmande land att flytta till och den vackraste människan jag vet kvar här.
Då kollapsar allt i mig och
här ligger jag.


Lite popcorn och en film nu skulle sitta helt OK.

Förresten så har den har dagen varit ganska fin egentligen.


RSS 2.0