I ett annat land

Nu tänkte jag strö-prata lite om min dag och mina tankar.
På baletten gick det väl helt okej. Efter diagonalen skreks det "NELLY, that was the STIFFEST balancé in history!!!"
Jag kunde inte direkt bli ledsen. Det stämde ju, jag kan inte göra balancés bra alls. Så det är nog lika bra att ha hennes spansktyska ryt kvar där i bakhuvudet. Då kanske jag får till känslan till slut...

Under modernklass numero zwei fick jag i alla fall beröm. Det är en sådan grej jag kan leva på ett tag.
Jag hoppas inte att mina klasskamrater tycker att jag är fånig eller divig nu, som blir så stolt av en kommentar.
Men för mig gör det ganska mycket. Hon sa att jag fick till känslan hur bra som helst och att det såg jättebra ut och att hon blev så himla glad av att se mig dansa den frasen till den franska låten. "You look like a little french girl"
så himla glad blev jag då ju. Kanske ska ha min basker på under nästa lektion.

I morgon ska jag göra världen konstigaste grej. En konst-grej. Jag är så himla knäpp jag.
Men jag gillar ju konst och sånt. Det blir nog bra. På facebook har jag ju skrivit: Allt för konsten.
Det som står på facebook är det som stämmer, så självklart! Nu får jag stå för min sak.
Å. Jag älskar konst. Jag ska bli nördig kulturtant när jag blir stor.
En huslig tant som bakar bullar och går på alla föreställningar och vernissager.
Långt hår ska jag ha också. med sjal i.
Mina barn ska heta Frans, Mårten, Hedda och My och jag ska ha ett piano och ett dragspel och en gitarr.
Och en triangel ibland när moster Kristin är på besök. Det är hon som spelar triangel.

Eller så blir jag en sån där singelkärring som bor ensam med sina katter och som en dag får för sig att hon ska prova sina gamla tåspetsskor, så hon ramlar och bryter lårbernshalsen.

Eller så ska jag gå och lägga mig nu.

Hej bloggennn!!!
ni får ursäkta mig. När huvudet är fullt av oro så har man inte energi över att skriva blogginlägg.
Att blogga är dessutom lite som att äta choklad. När man väl kommit igång så är det
nästan omöjligta att sluta men när man väl har slutat så tänker man knappt på det längre.
Nej, jag bara skojade. Jag har alltid chokladsug.
Det som tyngde mig förra veckan var problemet med min vampire weekend-biljett.
Den kom aldrig med posten. Jag mejlade, ringde, mejlade, ringde och fick svar så sent
som samma dag som spelningen.
Då var det för sent att göra något åt saken
- Kan jag inte få komma in med kvittot då?
- hm. Nej.
- Kan jag inte få en epost-biljett då?
- hm. Nej. Men jag hoppas du kan få en trevlig kväll trots allt.
- Det blir nog svårtHEJDÅ.

Jag ska dock få pengarna tillbaka. Det har inte gått framåt på den fronten direkt,
men jag ska ligga i med telefonsamtal minsann. Här ska betalas tillbaka, mina vänner.
Men jag fick faktiskt en trevlig kväll, trots allt. Först begavs (ett riktigt ord?)
det bort några husnummer till en superhero-maskerad där det dansades med klasskamrater.
Sedan efter en mellanlandning (påfyllningsdags) hemma hos mig så far vi ut mot ett ställe
som heter Atomic Café.
Så nu vet jag var alla pottfrillor gömmer sig minsann! Dock är tyskar lite lama på dansgolvet.
Eller så är det så i alla storstäder... Flera människor står i en stor klunga och poserar och gungar
lite i takt till musiken. Hm. Inte riktigt därför jag går ut på klubb.
Ska det dansas så ska det. Och det gjorde det.

Flirtiga är dom minsann i detta nutellaland. Det kan vara både roligt och irriterande såklart. Irriterande när man tror att man har en normal konversation tills man nämner att man är svensk och får den här reaktionen: ”ooouuuuuuhuuu yummie *blink blink blink*”
Nej, då blir det inte så mycket mer av den konversationen. Sen är jag såklart som alla människor och känner mig helt enkelt otroligt snygg av att vistas i Tyskland.

För att gå över till ett annat ämne som också berör mitt liv. Terror!
Jag är lättskrämd. Jag har en liten gnutta flygrädsla, en liten gnutta klaustrofobi, är mörkrädd
och tenderar att vara paranoid. Så när terrorattacksvarningsmätaren går uppåt sitter jag lite som på nålar.
Ganska mycket till och med.
I morgon ska jag lämna in min cykel på lagning och sedan ska jag undvika tunnelbanan så
mycket som det går. Jag ska även undvika att befinna mig på centralstationen
men under flygresan hem vetefan, jag får ta mig några huttar innan påstigning helt enkelt.
Mamma lugnade mig igår genom att säga: det berör inte staden du är i.
Sedan fick jag höra motsatt i morse. München är hotat. Herregud.

Alldeles just nu har jag ingen konstig magkänsla utan skulle kunna skämta bort det ganska lätt.
Men när folk pratar om det och när jag åker tunnelbana (får stora obehagskänslor på morgonen
när det är mycket folk och tåget stannar i en tunnel) så jag kan få panik.
Men, vad ska vi göra. Jag kan inte sluta leva pga rädslan för att dö.

Å nu åt jag en mandarin och tänkte i stället glada tankar. I helgen börjar julmarknaden i München och dit ska vi såklart gå! Hålls vid Theresienwiese, det vill säga samma område som oktoberfest.
Nu ska jag visa lite bilder från mitt liv. Vi börjar med resan till Sverige:



Theresia och Rosanna, mina flygkamrater! Jag och Rosanna får höra att vi är lika varandra.
(hon är snyggare i verkligenheten ;) )


Jag försökte inbilla mig att det är fantastiskt att flyga.

Min otroligt snygga pojkvän i en otroligt död stad men på väg till världens bästa loppis.

en ful bild men på mig och mina favoritmänniskor i stockholm.

Kristin min syster och jag var på naturhistoriska muséet.
FOX IN THE SNOW!


I shoppen hade de gosedjur som var bakterier. Här är jag med... syfilisbakterien?

När jag kom tillbaka till München hade jag födelsedag och fick några presenter!

Och chokladtårta!

Ibland städar jag mitt rum. Nu ska ni få se hur några av mina hörn ser ut:







Puss

Min väckarklocka ringde aldrig i morse, så jag vaknade en halvtimme för sent av ljudet från köket.
Upp och hoppa, stressa stressa.

Inte nog med att jag fick stressa. Det spöregnade ute. Att stresscykla i spöregn är inte det trevligaste.
När jag skulle parkera cykeln så råkade jag välta den och tre andra (ni vet, dominoeffekten)
och när jag duktigt ställt upp alla cyklar och böjt mig ned för att låsa min, så tappade jag ut alla min mynt på den blöta backen. Jag som trodde jag var nog försenad.
När baletten sedan började hade jag alltså inte hunnit värma upp, vilket kändes ganska otrevligt.
Dansmässigt har det annars gått bra i skolan. Jag har i alla fall haft energi hela dagen så jag har kunnat prestera så bra som jag kunnat. Det tycker jag nog.

När dagen väl var slut så var det inte bara mörkt ute. Det regnade. Nej. Det snöade!
Jaha. Hungrig, trött. cykla i blasksnö. Nej.
Och nej. Det blev det faktiskt inget av. Min cykel hade fått punka.
Det här resulterade i att jag fick vandra den blaskiga vägen till U-bahn i tygskor och ingen mössa.
Man brukar bli lycklig när första snön faller. Men den här föll inte. Den regnade.
Snö som regnade. De iskalla flingorna fastnade i mitt ansikte, smälte och rann ned för hakan.
Punkacykel på släp. Hjälm i handen. blöta skor. Kurrig mage.
Något som skulle toppa den här historien skulle vara om jag varit singeltjej och
hamnade bredvid en snygg kille på tåget. För tro mig. Jag var inte så söt efter den gångsträckan.

När jag sedan anlände hem öppnade jag min almernacka för att se vad jag gett mig själv för uppgift denna dag.
"dammsug rummet förfan".
Inte ens jag själv var snäll mot mig själv den här dagen.
Jag satte mig ned vid datorn för att äntligen köpa min konsertbiljett till helgen.

Slut på biljetter.

Jag var beredd att gråta men inte än. Om ett tag. Först var jag tvungen att andas några sekunder
och berätta för Malin att jag tyvärr inte skulle följa med på Vampire Weekends spelning i helgen.
Tur att jag berättade för henne. Hon hade mer energi än jag så hon var abitiös nog att
leta upp en ny hemsida där de fortfarande sålde biljetter!

Så nu ska jag dammsuga mitt rum med vampire weekend som soundtrack.
Sen ska jag på skypedejt.
Tjingeling!

(förresten! på tal om misär, jag glömde att berätta vad som hände mig och moa i söndags.
Vi blev stoppade av en cyklande tysk polis, pga att vi skjutsade på cykel.
Jag fick upp hjärtat i halsen och trodde att han skulle skjuta oss med sin pikadoll. Eller ge oss böter.
Men som tur var så var han väldigt trevlig och lät oss vandra vidare.
tänk va. Stoppad av en tysk polis på cykel.)

Nu har jag besök av min vän Moa.
Hon älskar München för att det är en sån vacker stad och har klarat sig ensam otroligt bra under de timmar jag varit i skolan. Vi har varit på äventyr i stan och jag har visat henne fina platser och vrår.
Vi fikar, pratar, promenerar, lagar mat, letar utklädningskläder och planerar helgen.
Otroligt trevligt är det.
Här är Moa och jag igår när vi tittade på Sune innan sovdags.



Nu dricker vi te.

Jag har aldrig tänkt så mycket på min barndom som nu. Nu när man blivit stor.
Då och då poppar minnen upp från vardagen i Gästrike Hammarby och Vallhov i sandviken.
Alla bilsemestrar, lekar, frukostar och godnattsånger. För att inte tala om de ännu mindre detaljerna som man nästan glömt bort, tills nu när man börjat inse hur fantastiskt mycket man uppskattar sin uppväxt.Jag har lätt för att bli nostalgisk och jag älskar att vara nostalgisk.
Därför kunde jag inte låta bli att bläddra bland fotoalbumen från 90-talet, nu när jag var hemma över mitt höstlov. Vilken muminfamilj vi var. Varannan sida innehåller bilder från diverse utflykter.
Promenadpaus på väg till Stockholm. Tåget till Abisko. Vandring i Abisko. Picnic på jungfruholmen. Våffelgräddning i trädgården i Oktober. Stövlar. Mössor.
Jag i lila träningsoverall med kjol under och jordgubbsmössa. En fin kombination, åtminstone när jag ler så mycket tack vare den nya gungan pappa byggde i trädgården 96.
Då är det fint med lila träningsoverall, klänning och jordgubbsmössa.

Jag är då inte den enda som är nostalgisk och som efter min flytt börjat sakna min barndom mer.
När mamma igår kväll sjöng trollmor för mig så tror jag att det var för att hon själv ville.
Ville att jag för bara en liten stund skulle krympa och bli spinkiga Nelly fem år i skjortpyjamas, rufsig pojkfrisyr och hes röst som dövades i snuttefilten.
Och mamma mamma var samma mamma men mindre orolig över att jag nu skulle ta hand om mig själv. Vi låtsades båda för en liten stund att hon var min enda riktiga beskyddare som räddade alla faror med sin mjuka famn och hennes lena händer mot min kind.
Men nu är jag stor igen. Nu bor jag i ett annat land igen. Nu är allt så himla konstigt.

Jag är lite mitt emellan. Jag har bara lite grand kommit ifrån Gästrikland och jag har bara lite grand kommit in i Tyskland. En del av mig vill ut ut ut i världen och kasta mig in i dansens äventyr.
En liten del av mig nöjer sig med en egen lägenhet och en favoritmänniska att dela säng och frukost med.

En del människor säger att om inte hela jag känner att jag vill dansa så går det inte.
Men jag vill bli professionell. Det är inte längre bara någon högstadiedröm.
Men fanihelvete vad jag vill vara fem år just nu. Snuttefilt. Den har man där.
Inga konstigheter. Inga missförstånd.
Fast efter ett tag skulle den bli för tråkig förstås.

Nu är jag tillbaka i nutellaland och jag får ta och gilla läget.
Jag ska för i fanken dansa.
Synd bara att Tyskland inte ligger i Sverige.