I ett annat land

När man bor i ett studenthus med de uppenbarligen ofräschaste lägenheterna i stan,
då tar man mer än gärna alla chanser som finns för miljöombyte i vardagen.
Så när min brittiska vän drog upp ett par nycklar ur fickan och sa
"jag har monopol och tillgång till en andrahandslägenhet, har du vin?"
svarade jag såklart ja.
Saken var den att hennes föräldrar hittat en lägenhet att hyra för en vecka när de kommer på besök.
Britten fick dock nycklarna redan veckan innan de fick vara där,
för kvinnan som bor där skulle resa bort såpass tidigt.
Det betydde att vi fck smyga upp i trapphuset, eftersom att det var en hemlis att vi befann oss där.
Superbusigt, helt enkelt.
Tänk så underbart med vardagsrum och teve!
Efter timmar av pratande och alldeles alldeles för många glas vin, somnade vi förstås
i främlingens hem. Vi kände oss måttligt disorienterade när vi vaknade i morse...

När jag var på toaletten hörde jag hur någon ringde på dörren.
Jag frös till och vågade inte göra så mycket som ett litet ljud.
När jag långsamt och försiktigt hade öppnat badrumsdörren tassade britten förbi med
panik i blicken. "THERE'S SOMEONE OUT THERE, HELP ME CLEAN" viskade hon.
Jag vet inte varför men jag blev hur rädd som helst och kände hur hjärtat slog
fortare. Någon måste ha hört att det var människor i lägenheten fast att ingen skulle vara
där förens nästa vecka. Nu skulle hyresvärden kasta ut oss och gud vet vad...

"shit shit shit shit" hörde jag britten från köket. Men sedan tittade hon i kikhålet
och mannen som förut stått där var borta.
När hon öppnade dörren visade det sig att hennes nycklar satt kvar i låset.
Det var förmodligen en granne som ville vara trevlig och uppmärksamma oss
om att nycklarna satt där de satt.

Gud. så. vi. skrattade.

Varför blev vi ens så himla rädda? Sant, vi fick egentligen inte vara där.
Men såå farligt kan det ju inte ha varit...

Hur som helst. Det var helgens lilla ungdomliga äventyr.
Tack för mig.

Efter en föreställning gjord av elever:

You have to pic the right clothing for your piece.
If you don't have the muscles you should'nt show your legs. It does'nt look good.
And if you don't have a sixpack you should'nt show your stomach on stage.
And I don't even get why you would'nt have a sixpack? You are dancers.
If you train you get muscles. You should get a sixpack.

Och så vidare och så vidare.
Jazzlärare kan vara fina ibland. Men de har även sina knasiga sidor.
Här är mitt svar:

Jag som väljer att vara dansare måste vara medveten om att jag då
tillåter min kropp att dömas. Är det inte av lärare så är det av publik eller koreograf,
eller kanske till och med elever.
Spelar du gitarr så granskar folk din gitarr, det är självklart. Okunniga och kunniga människor
kan säga att den är fin eller ful. Ingen gitarrist bryr sig väl egentligen om vad andra tycker,
och alla vet såklart att du inte spelar bättre för att du har en fin gitarr.
Det handlar om vad du gör med den.
Mitt intrument kallas för kroppen men samma sak gäller för mig. Jag ha valt att visa upp den.
Jag gör det dock inte i ett ytligt syfte, jag gör det för att visa vad jag gör med kroppen.
Jag måste ändå acceptera att jag kommer att bli bedömd. Måste dock ta det med en nypa salt.

Men jag tänker tillbaka på när jag precis haft min första egenkoreograferade föreställning.
Människor som beundrade oss och som sa "det är så vackert att se mänskliga kroppar dansa".
För vi scenkonstnärer är inte bara våra verktyg. Vi är faktiskt också människor.
Och som en sådan offentlig figur är det enligt min åsikt också viktigt att kunna
representera de som finns i publiken.
Det finns förstås både abstrakt och berättande dans, precis som i teater.
Och inte bara i den berättande formen är det viktigt att kunna beröras.
Om man inte ser på dans eller teater för att beröras, så vet jag faktiskt inte vad
man är ute efter.
Jag blir alltid berörd. Det är inte alla gånger jag kan sätta fingret hur,
varför eller vad. Men någon känsla dyker alltid upp.

Som "dansvetare" ser man i ett verk även teknik. Precis som de kunniga gitarristerna
ser teknik, dyra pedaler och annat, och inte bara de snygga scen-movesen och musiken i sig.
Men även om man lägger märke till teknik så är det i slutändan alltid det estetiska,
koreografiska och konstnärliga som man kommer ihåg och som sätter ribban för verket.

Med konstnärligt och estetiskt menar jag inte på celuliter vs muskler,
fett vs ben etc....
För även om dansaren inte har den mest idealiska och vältränade kropp,
så kan det vara fantastiskt att se hur exakt den rör sig.
Det vill säga:

Jag håller inte med om att halvnaket på fylliga kroppar är osmickrande på scenen.
Och för det jävla första så finns det inga "fylliga" på skolan.
Inte såpass fylliga så att man lägger märke till det.
Jag lade inte märke till något osmickrande på scenen, utan jag tänkte bara på
koreografin och dansen.
Om min kära jazzdanslärare nu störde sig så mycket på dansarnas kroppar så
tycker jag synd om henne. Synd att hon inte har samma öga för konst som jag.

Som sagt - hon har dock så rätt i den bittra sanningen om att höga procent av vår
publik förväntar sig att se vältränade kroppar. Att vi allid kommer att bli ytligt dömda.
Men anledningen till att jag valt den moderna konsten -
är för att jag vill förändra.


ps.
alla får inte sexpack hur lätt som helst. idiot.
ds.

Igår var det söndag och efter min joggingtur fick jag inget annat gjort än att
ligga i min säng, äta mat och titta på komediserier.
Dock mådde jag inte så dåligt över det. Ibland får man slappa bort en hel dag.
Sen kom kvällen och sovdags. Jag gick och lade mig vid tio, då morgondagen skulle
bjuda på den första skoldagen efter sportlovet!
Aldrig under min Tysklandstid har jag haft problem med sömn.
Men med ett ganska omvänt dygn och med stressande tankar i huvudet,
samt emotionella störningar (för att skämtsamt ta i sådär)så fick jag inte en blund i ögonen.
Öppnade laptopen för en stund vid tolv, började smsa vid ett. Somnade till slut
efter två skulle jag tro.
Det resulterade i att jag inte hörde klockan på morgonen, vaknade av att Malin knackade
på dörren, tittade på klockan som stod på dags att cykla till skolan, fick rusa upp
men kom i tid precis.

(vem behöver en halvtimmes uppvärmning när man har de stickade superduper-
byxorna från dance&gymshop för endast 299 svenska riksdaler. finns i rött och svart!)

Men vägen till skolan blev inte så lätt. Snön hade kommit tillbaka i morse.
Ja, tänka sig... Den var tvungen att komma när jag hade som mest bråttom till skolan.
Jag vägrar nämligen att stress-cykla i snö och blask.
Om jag ska dö ung ska det baskemig icke vara i en trafikolycka i Tyskland..
På vägen cyklade jag förbi min klaskamrat som sa: "jasså du tog också sovmorgon?"
med en positiv klang.
Men hallå - hur kan man göra det med flit???
Morgonstund har guld i mund. Dessutom gillar jag att värma upp mycket.
(Det är inte bara en skönt mjukstart på dagen, utan förebygger även skador!)

Jag vet inte vad jag mer ska berätta.
Framtidsångest har jag fortfarande, men vad finns där att gör mer än planerat..
Nej, det ämnet lämnar vi , det tjänar ingenting till.
Vi kan i stället gå över till att jag har fått fotvårtor!!!
Varför? Varför små äckliga vårtskitar ska ni komma just nu?
I need my feet.
Kommer ihåg när jag var liten och hade ca hundratusen fotvårtor och min far
satt och skar i dem. Det tyckte han var kul... Någon ska väl tycka det också!
Också hade man på nåt gojs på dom som inte hjälpte alls.

För att återigen lämna ett dåligt ämne:
snälla snälla snälla ni. angående en lite hemlis...
snälla snälla snälla ni håll tummarna för mig. var dag.

Efter fikat med Rosanna som inkluderade ett långt samtal om allt som livet hör till,
har jag spotifylistan "vår i Tyskland" på medan jag insuper den münchiska vår-
kvällsluften från mitt öppna fönstret. Slänger mig då och så i sängen för att bita
lite i kudden av glädje och försöker känna om jag har känsel kvar i tårna.
Lakanen hänger på tork och matlådan för fredagslunchen står i kylen.
Allt som hör till kvällsrutiner är förbockade så nu saknas bara att få sömn så
att det äntligen kan bli Fredag.
Men hur sover man när man är som ett barn innan julafton-
Nej, det är inte ens en bra jämförelse med tanke på att den inte räcker till.
Jag är som att jag i morgon ska få min livs första kyss.
Jag tror att jag glömt hur det känns.
Godnatt.

Denna vecka har varit tung i skolan.
Inte för att något varit extra jobbigt. Jag har bara varit i en liten svacka..
Jag menar, det är trots allt ingen enkel vardag jag lever i. Då och då inser man
hur jobbigt det är och ibland brister energin. Glöden ska vara uppe hela tiden,
och har man ingen glöd då är det fake it til you make it som gäller. Annat får inte gälla.
Inte är det lätt att låtsas alla dagar, och trots de allt för många koppar kaffe jag hällt i mig
händer ingenting. Så det handlar nog bara om att jag verkligen behöver en veckas lov,
det lov som väntar på mig efter kommande fredag!

Förmodligen tillåter jag mig omedvetet att bli mer trött, när jag vet att ett lov komma skall.
Hur som helst. Snart är det fredag.
Då går jag upp i rök.
Blir till ett rosa litet moln
kommer tillbaka efter en vecka.

puss!

Kollade upp hur vädret skall se ut de närmsta två veckorna.
Det ser ut att bli sol och plusgrader - information som fick min livslust att pirra ut i fingertopparna.
Sol och plusgrader gör allt i vardagen bättre. Till och med att vara inomhus,
på balettlektionen idag fick jag till exempel energi av att solstrålar kom in från fönstret.
På tal om balett så fick jag här om dagen visa mina changement-hopp för klassen,
då jag tydlgen var jätteduktig att utföra dessa. Det kändes ju fantastiskt fint. Å, jag älskar att
känna mig duktig. Minsta "very good Nelly" kan få mg att vilja kyssa läraren.
Å andra sidan så kan även minsta lilla "njeee.." få mig att nästan brista ut i gråt.

Så är det när man är en människa som har nära till sina känslor.
Ahh, jag älskar att säga så. Genom det så kan man ganska lätt romantisera alla
mina reaktioner eller "problem".
-Nej, jag har inte psykiska problem, jag har bara nära till mina känslor.
-Nej, det är inte humörsvägningar, det är en förmåga att kunna visa sina känslor utan att skämmas.
Dock skäms jag ibland förstås. Främst vad gäller gråtandet.
Det kan räcka vissa dagar med att jag bara är trött och sliten, och sedan får höra något
som kanske skulle kunna nästan beröra en öm punkt hos mig... och så kommer tårarna.
För kanske en minut.
Jag är alltså inte känslig, jag har bara nära till mina känslor.
Det är fint, inte fult.

Nu kanske ni tänker att en person som har nära till sina känslor inte alls har nära till
sitt sunda förnuft.
Och så är det också. hehe.
I vissa fall talar jag nu om och inte alla. Men man lär sig såklart att bli bättre.
När jag tänker tillbaka på hur jag var på högstadiet så klarar jag ibland inte ens av
den tanken. Hur min svartsjuka fick mig att skriva saker öppet på lunarstorm eller hur
jag var öppet sur och arg vid helt fel tillfället. Svartsjukan på inte bara mina pojkvänner,
utan även mina bästa vänner.
(nu lät det som att jag hade massa pojkvänner, men så kan jag inte säga var fallet.
kanske högst två stycken. Jag var ju ingen poppistjej direkt, men det kan man nog inte
tro om mig heller)

Men man lär sig att hantera sånt där. Hantera sig själv liksom.
Herrejävlar vad jag halkade in på seriösa ämnen nu.
Dags för att tala om lite mer lättsamma saker än känslolivet,
Tyskland till exempel! Jag skrev en sak till nån på facecbook här om dagen:

I Tyskland kan man lätt få böter om man skutsar på cykel eller går mot rött -
men man får köra rattfull.
Man får betala minst 1200 EURO om man laddar ned fyra låtar på nätet -
men man kan köpa hur mycket sex man vill.

Det kan ni ta och tänka på i natt när ni inte kan sova.