I ett annat land

Jag har blivit ganska utlämnande på denna blogg och jag tycker att det är ganska skönt.
Så jag fortsätter.
Idag har jag haftr en konstig känsla i mig under hela dagen. Jag tycker inte om att använda för stora ord i onödan (men visst, jag är ganska bra på det) men vill kalla känslan för något ångest-liknande.
Först betedde jag mig som en surkärring utan att jag ens visste varför. Jag kunde dock inte sluta. Och visst, jag skulle kunna skylla på pms ty det är sådana tider nu, men det är inte bara det.
Jag ha känt en knut i magen hela dagen och inte kunnat satt fingret på vad det är. Fast ändå har jag det. Det är nog Tyskland. Jag har fått ett nytt liv här nu och nya vänner. Det ska bara försvinna nu och jag börja om igen. Det är en helt fantastisk möjlighet men jag är rädd och nervös.
Jag tror att det jag känt idag är en slags Tysklands-ångest. Jag brukar i vanliga fall vilja göra saker och vara aktiv/social när jag är på dåligt humör men nu har jag i stället blivit helt handlingsförlamad. Legat i sängen och stirrat i taket. stirrat på facebook och haft känslan av att jag skulle kunna bryta ihop när som helst på vilket sätt som helst. Men det har inte hänt något.
Jag brukar även vilja skriva av mig om saken men har inte ens förmått mig att kunna göra det. förens nu.
Nu gör jag det, hej och hå så fingrarna går mot tangentbordet och jag har ingen lust att rätta (som van ligt) jag skriver bara för att göra avtryck av mina tankar. Det känns som att det lättar på trycket då. I huvudet. Shit vilken kliché det där var nästan vidrigt.
men det är så. och jag vet att jag citerat lars winnerbäck förut (som jag lyssnade på när jag var fjorton och ej mer men jag respekterar er andra som lyssnar på mannen än idag, jag vill dock inte att någon skall tro att jag gör det, no hard feelings tack) när han säger det där med klichéér, att dom finns för att dom stämmer och det är synd hur orden blir innehållslösa för att de har slitits verbalt.

tjohej, nu dör min dator snart måste spara innan det försvinner.

hursomhelst. ångest. skulle kunna döda någon snart.

min nya body från dance&gymshop är i storlek Large.
den skär in som bara helvete i röven.
dags att röra på sig.

Jag har bestämt mig för att powerwalka en timme om dan denna veckan. Men det lönar sig inte när man är ensam och bara tittar på TV när man inte jobbar och är en sådan som alltid vill äta på något när man tittar på TV! (TV= sex and the city + filmer. jag ser inte kassa skitserier bara för att jag har tråkigt)
Plus att idag när jag skulle på bussen hem från gävle (hade dansat och köpt fina underkläder, pictures kommer haha INTE haha) höll jag i en halv twister,min favoritglass, och fick då höra "du får inte ha med glassen" jag blev arg, slängde den och gick på bussen med en arg min. det var förstås efter att jag försökt övertala den griniga busschauffören. Jag slänger helst inte en glass..

Hur som helst! Jag tänkte i mitt huvud " jag har gått på bussen asmånga gånger med glass förut ju... eh, vänta... hur mycket glass äter jag? shit, det här var nog ment to be. nu är det nog. inga fler glassar innan bussresan"
På riktigt, det stämmer faktiskt. Och just nu sitter jag och tänker om jag ska nöja mig med en kopp te ikvöll till filmen Smultronstället eller om jag ska steka mig en pannkaka. (en. haha. sure..)

Jag och ensamhet. En sådan hatkärlek. Min mamma skulle snarare kalla det för rent hat. Har hon sett mig ensam i vårt hus en hel dag kommer hon till sist fram och frågar: "håller du på att dö nu?" och då tycker jag själv ofta att jag har dolt det så bra, kanske till och med för mig själv. Mamma ser allt.
En gång frågade hon även: "Nelly... det finns en kille va"? utan att jag hade sagt ett pip om det, inte ens med någon vän så att hon kunde höra det. Inte ens.. nånting!
hon är ball.
Men för att gå över till något annat. Jag börjar verkligen inse det här med flytten nu. Jag kommer vara

så
jävla
ensam.

Jag kunde inte somna i förrgår, jag verkligen verkligen låg och vred mig och det spände i tinningarna och jag nästan grät och igår grät jag för jag insåg då att mina vänner kommer att vara så fruktansvärt långt ifrån mig och jag behöver deras närvaro. Jag hade nog tänkt att vänskapsrelationer är något som är mer stadigt än förhållanden. Att man inte behöver slita för att ha det kvar.
Och visst, det är annorlunda, man behöver inte ge lika mycket. Men ändå mycket.
Och nu känner jag mig så dum som inte haft fokus på det över huvud taget och förlåt alla mina vänner.
Jag lovar att vara en bra vän i fortsättningen. Jag kan hålla igen med tampongskämten också. Men syrran, du om någon ska kunna prata om mensproblem med mig annars börjar jag nog prata med gud på kvällarna igen, som när jag var fjorton och var ihop med smu-killen och seriöst trodde att jag trodde på gud.
Just det. Till mina kristna vänner: Jag ska inte skämta om sånt längre, jag ska bli en god människa.

Snacka om ensam ikväll. Det är nog det längsta blogginlägget jag skrivit sedan jag var fjorton och ihop med smu-killen och trodde att jag trodde på gud och hängde i Valbo köpcentrum på lördagar med Linnea och skämtade i leksaksaffärerna.

i dag ska jag vara med mina vänner Britta och Lovisa och jag skulle lägga upp en festivalbild på dem två här nu.
men blogg.se LAGGAR JU.

det ska i alla fall bli trevligt. promenad. baka. ben & jerrys. skvaller. lite gråt kanske.
annars ganska mycket skratt vet jag.