I ett annat land

Jag ringde till skolan i morse och sa att jag behövde en till återhämtningsdag.
En till vilodag. Hon lät så len på rösten, receptionist-Mandie, och sådär sympatisk.
Det var ganska trevligt att få vakna till en sån röst på morgonen. Det sitter väl kvar
där långt inuti en, det där minnet av mammas nästan omänskligt lena hands smekningar
mot min kind tre gånger samtidigt som hon sa "dags at vakna nu, äskling".
Eller något liknande sa hon i alla fall. Åtminstone avslutade hon alltid med "älskling".
Pappa avslutande alltid med "min skatt" och det var likafint det fast han har ju inte lika
lena händer som mamma men det gjorde ju ingenting.
Men jag tror ändå att det oftast var mamma som agerade väckarklocka. Eller man kanske ska
säga att efter sådär elva/tolva fyllda år så var det väckarklockan som börjde agera mamma.
Vilket misslyckande... Väckarklockor är ju såna som man vill sticka kniven i.

Haha, "sticka kniven i". Det lät väl ändå lite Astrid Lindgren?
Justja, det är ju från när Lisabeth bråkar med lortjäntan. "vill du att jag stika kniven i rej va?"
På stockholmska uppenbarligen.

För att återgå - Varför slutar mammor och pappor att väcka barnen?
Jag har liksom alltid tänkt att det är något alla slutar göra efter en viss ålder. För mig var
det sådär i slutet av mellanstadiet. Sedan kunde det förstås variera också, och mamma
kollade ju alltid en extra gång så att jag inte stängt av klockan eller satt på snooze för många
gånger. Och jag vet inte, jag kanske kände att jag tagit ett steg längre i mognads-processen,
när jag inte längre behövde en mamma som väckte mig med en smekning på kinden varje morgon?
Men jag menar... Vill man inte alltid vakna av något så fantastiskt mysgt? Ändå tills man bli nittiotvå?
I och för sig måste man väl se tillbaka på sig själv som en sån där ny-tonåring.
Jag blev faktikt irriterad på mamma när hon knackade på dörren för att kolla om jag verkligen
hade vaknat. Det var väl när jag var sådär runt fjorton år och ny på de här med hormoner och mens.
Bortskämda ungjävel tänker man i dag. Haha. "tänker man idag" - det låter som att jag skulle kunna
fylla i med "...som trettioåring". Men jag är för tusan inte ens tjugo. Jag är fortfarande en tonåring!
Men ack en sådan skillnad det är mellan mig idag och mig för fem år sedan.

Men i det stora hela tycker jag egentligen inte att det ska finnas någon åldersgräns för att
väcka sina barn med en hands smekning.
Det är faktiskt skillnad på det och att skala tonåringens potatis.


Här är förresten mamma och hennes två systrar. Mamma till vänter alltså.
Jag såg EXAKT ut så när jag var en liten unge.

 
Jag menar, kolla!



Rikti'a gla'a ungar rä! Som man sku sagt i Gästrikland.