några muminavsnitt senare
Jag har aldrig tänkt så mycket på min barndom som nu. Nu när man blivit stor.
Då och då poppar minnen upp från vardagen i Gästrike Hammarby och Vallhov i sandviken.
Alla bilsemestrar, lekar, frukostar och godnattsånger. För att inte tala om de ännu mindre detaljerna som man nästan glömt bort, tills nu när man börjat inse hur fantastiskt mycket man uppskattar sin uppväxt.Jag har lätt för att bli nostalgisk och jag älskar att vara nostalgisk.
Därför kunde jag inte låta bli att bläddra bland fotoalbumen från 90-talet, nu när jag var hemma över mitt höstlov. Vilken muminfamilj vi var. Varannan sida innehåller bilder från diverse utflykter.
Promenadpaus på väg till Stockholm. Tåget till Abisko. Vandring i Abisko. Picnic på jungfruholmen. Våffelgräddning i trädgården i Oktober. Stövlar. Mössor.
Jag i lila träningsoverall med kjol under och jordgubbsmössa. En fin kombination, åtminstone när jag ler så mycket tack vare den nya gungan pappa byggde i trädgården 96.
Då är det fint med lila träningsoverall, klänning och jordgubbsmössa.
Jag är då inte den enda som är nostalgisk och som efter min flytt börjat sakna min barndom mer.
När mamma igår kväll sjöng trollmor för mig så tror jag att det var för att hon själv ville.
Ville att jag för bara en liten stund skulle krympa och bli spinkiga Nelly fem år i skjortpyjamas, rufsig pojkfrisyr och hes röst som dövades i snuttefilten.
Och mamma mamma var samma mamma men mindre orolig över att jag nu skulle ta hand om mig själv. Vi låtsades båda för en liten stund att hon var min enda riktiga beskyddare som räddade alla faror med sin mjuka famn och hennes lena händer mot min kind.
Men nu är jag stor igen. Nu bor jag i ett annat land igen. Nu är allt så himla konstigt.
Jag är lite mitt emellan. Jag har bara lite grand kommit ifrån Gästrikland och jag har bara lite grand kommit in i Tyskland. En del av mig vill ut ut ut i världen och kasta mig in i dansens äventyr.
En liten del av mig nöjer sig med en egen lägenhet och en favoritmänniska att dela säng och frukost med.
En del människor säger att om inte hela jag känner att jag vill dansa så går det inte.
Men jag vill bli professionell. Det är inte längre bara någon högstadiedröm.
Men fanihelvete vad jag vill vara fem år just nu. Snuttefilt. Den har man där.
Inga konstigheter. Inga missförstånd.
Fast efter ett tag skulle den bli för tråkig förstås.
Nu är jag tillbaka i nutellaland och jag får ta och gilla läget.
Jag ska för i fanken dansa.
Synd bara att Tyskland inte ligger i Sverige.
