I ett annat land

Här sitter jag en söndageftermiddag och njuter av lite nötchoklad.
Det får väl bli för sista gången antar jag.

Jag skrev för ett tag sedan att jag kände att jag hade mött ytligheten i dansvärlden.
Jag förstod då att det bara var lite försmak, men jag visste inte att det så snart skulle bli mycket värre.
Det har inte kommit straigth to my face än men jag är beredd. De ber tydligen de flesta att göra det.
Till vissa säger dom det till och med som ett hot.
Så... Man ska alltså inte tillåtas att dansa över huvud taget på grund av en sådan ytlig faktor?
Det låter så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte.
Jag förstår inte hur jag inget kunde veta förens nu. Allt kom med en smäll.
Helt plötsligt har alla vetat om det hela tiden. Att så är den här skolan. Men... Jag som frågade.
Jag frågade lärare och dansare vad de hade hört om skolan och de sa inte ett knyst om denna ofattbara, äckliga ytlighet.
Varför gjorde ni inte det?
Ska jag betala mina csn-lån till människor som ber unga tjejer att gå ned från ett BMI-lagom till ett BMI-undernärd?
Det låter så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte.

Om det är så att jag måste handskas med detta, vilken väg jag än väljer, ja då gör jag det.
Då får jag lära mig att leva med någon slags distans till det. Precis som jag sa innan.
Ta ytligheterna när de kommer men i efterhand kämpa emot det.
Men om det nu är så att det finns andra vägar att gå,
att endast arbeta med kroppen på ett friskt sätt och för ett konstnärligt syfte för att bli dansare.
Ja, då byter jag väg.
Just nu vill jag inte gå den här vägen. Just nu. Men jag vill ju nå mitt mål.
Jag vill inte puttas ned från kanten hur lätt som helst. Men frågan är just nu:
Hur mycket måste jag behöva ta? Är det här det enda sättet?

Och hur ska jag kunna veta..
De på skolan verkar inte lika illa berörda. Gör jag det här större än det är?
Och nu behöver jag veta åsikter från andra dansinsatta människor.
Det självklart att min mamma och mina vänner säger att jag duger som jag är,
och det vet jag såklart att jag gör. Måste jag ändå ändra mig?

Allt det här ger mig magont. Det var ju det här jag ville.
Jag ville gå en heltidsyrkesutbildning och det vill jag fortfarande.
En sak till. Jag hade på ett sätt räknat med att jag skulle gå ned i vikt.
Jag menar. Jag tränar varje dag. Jag måste äta hälsosamt för att orka.
Jag kommer inte att ha råd med massa sockerintag.
Men... Tanken på att någon skulle titta mig i ögonen och faktiskt be mig gå ned i vikt.
Då är det som om jag hellre vägrar.
Precis som med att säga tack. Jag tackar alltid när jag är tacksam. Jag känner mig ofta tacksam.
Men om någon kräver ett tack av mig för sakens skull... Då håller jag hellre tyst.

Kanske var det dumt att gå ut med det här på bloggen.