En tisdagkväll i vit skjorta och tvätt på gardinstången
På floorträningen har vi en fantastisk man som lärare. Idag pratade han i en timme om skulerbladen, tycka vad man vill om det, men vilken fin människa han är. En elev frågade "hur ska skulderbladet se ut normalt då?", och då, impulsivt, föreläste han i några minuter om att det inte finns något som heter normalt vad gäller kroppar.
Förutom undantag då. Men det var så fint! Han sa i princip att du kan bli/vara en bra dansare, även om en koreograf inte tar med dig i ett verk för att du är för tanig (exempelvis). Du kan alltid hitta ditt sätt att jobba med din kropp och.. ja. Att man ska vara nöjd med den kropp man har och den sortens dansare man är.
Äsch, nu lät det inte lika klokt som när han pratade förstås. Men jag blev lite lycklig.
Det jag varit besviken på hittills är allt "anpassa dig". Jag tycker inte om sådant.
Eller jo, till viss del såklart! Jag vill ju bli tränad och disciplinerad och duktig.
Men... Äsch. jag ska inte försöka förklara nu, jag orkar inte.
Men det är värst vad jag saknar er.
Jag gillar verkligen min nya vardag men på kvällarna saknar jag er.
Sådär så att det gör ont i mig.
Ikväll tröstar jag mig med tallest man on earth och sexitotalspop.
Vad underbart! Bjud honom på te nån dag tycker jag.
Jag kom att tänka på en sak, kommer jag få träffa dina lärar när jag besöker din skola? det vore väldigt kul, han lät som en sköning, och den där balettskoläraren skulle man ju vilja träffa.
