I ett annat land

Efter en föreställning gjord av elever:

You have to pic the right clothing for your piece.
If you don't have the muscles you should'nt show your legs. It does'nt look good.
And if you don't have a sixpack you should'nt show your stomach on stage.
And I don't even get why you would'nt have a sixpack? You are dancers.
If you train you get muscles. You should get a sixpack.

Och så vidare och så vidare.
Jazzlärare kan vara fina ibland. Men de har även sina knasiga sidor.
Här är mitt svar:

Jag som väljer att vara dansare måste vara medveten om att jag då
tillåter min kropp att dömas. Är det inte av lärare så är det av publik eller koreograf,
eller kanske till och med elever.
Spelar du gitarr så granskar folk din gitarr, det är självklart. Okunniga och kunniga människor
kan säga att den är fin eller ful. Ingen gitarrist bryr sig väl egentligen om vad andra tycker,
och alla vet såklart att du inte spelar bättre för att du har en fin gitarr.
Det handlar om vad du gör med den.
Mitt intrument kallas för kroppen men samma sak gäller för mig. Jag ha valt att visa upp den.
Jag gör det dock inte i ett ytligt syfte, jag gör det för att visa vad jag gör med kroppen.
Jag måste ändå acceptera att jag kommer att bli bedömd. Måste dock ta det med en nypa salt.

Men jag tänker tillbaka på när jag precis haft min första egenkoreograferade föreställning.
Människor som beundrade oss och som sa "det är så vackert att se mänskliga kroppar dansa".
För vi scenkonstnärer är inte bara våra verktyg. Vi är faktiskt också människor.
Och som en sådan offentlig figur är det enligt min åsikt också viktigt att kunna
representera de som finns i publiken.
Det finns förstås både abstrakt och berättande dans, precis som i teater.
Och inte bara i den berättande formen är det viktigt att kunna beröras.
Om man inte ser på dans eller teater för att beröras, så vet jag faktiskt inte vad
man är ute efter.
Jag blir alltid berörd. Det är inte alla gånger jag kan sätta fingret hur,
varför eller vad. Men någon känsla dyker alltid upp.

Som "dansvetare" ser man i ett verk även teknik. Precis som de kunniga gitarristerna
ser teknik, dyra pedaler och annat, och inte bara de snygga scen-movesen och musiken i sig.
Men även om man lägger märke till teknik så är det i slutändan alltid det estetiska,
koreografiska och konstnärliga som man kommer ihåg och som sätter ribban för verket.

Med konstnärligt och estetiskt menar jag inte på celuliter vs muskler,
fett vs ben etc....
För även om dansaren inte har den mest idealiska och vältränade kropp,
så kan det vara fantastiskt att se hur exakt den rör sig.
Det vill säga:

Jag håller inte med om att halvnaket på fylliga kroppar är osmickrande på scenen.
Och för det jävla första så finns det inga "fylliga" på skolan.
Inte såpass fylliga så att man lägger märke till det.
Jag lade inte märke till något osmickrande på scenen, utan jag tänkte bara på
koreografin och dansen.
Om min kära jazzdanslärare nu störde sig så mycket på dansarnas kroppar så
tycker jag synd om henne. Synd att hon inte har samma öga för konst som jag.

Som sagt - hon har dock så rätt i den bittra sanningen om att höga procent av vår
publik förväntar sig att se vältränade kroppar. Att vi allid kommer att bli ytligt dömda.
Men anledningen till att jag valt den moderna konsten -
är för att jag vill förändra.


ps.
alla får inte sexpack hur lätt som helst. idiot.
ds.