I ett annat land

Det är jobbigt att se sin käresta gå på tåget. Jobbigt att ens tillvaro kan förändras på tio sekunder.
Stå bredvid mig. Sitta på tåget. tåget borta.
Som att se någon krypa in i en trollkars hatt och försvinna.
Då är det okej att gråta bland tysklands folkmassor i tunnelbanegången.
Sen ska man komma hem också. Lägga sig i sängen och inse att de armarna jag
hade runt mig i morse kommer jag inte få känna på flera veckor.
Och jag vet inte ens hur många veckor. Då är den okej att gråta i sin kudde, likt när man var
fjorton år och alltid olyckligt kär.
Sen kommer det vara så att man kommer på det då och då under dagen.
Eller dagarna, kanske till och med veckorna..
Att armarna inte är här fast att dom var här så himla nyss men nu kommer dom inte vara
det på så länge och att det gör mig ganska olycklig.
Tiden är så konstig. Hur man kan längta och längta efter något som helt plötsligt är över.
Då går liksom luften ur en lite. Den där längtan som var så värdefull. Nu är bara gråten kvar.
Snart får jag börja längta igen. Jag behöver bara hitta ett datum först.