I ett annat land

Idag har jag varit på bra humör. Dagen började med att jag till fukosten loggade in på min facebook.
Jag har nämligen ingen tidning, så datrn brukar få roa mig vid frukostbordet.
I min inbox fann jag tre mail: Ett från min syster, ett från min bäta vän och ett från min pojkvän.
Alla tre på en gång! Och alla mail var fyllda av livspepp. Det resulterade i glada miner från mig vid balettstången.
Bra prestationer brukar ju födas av glatt humör och vipps så hade jag gjort en prima (typ då)
arabesque-turn. Sen fortsatte jag denna duktighet genom att promenera hela vägen hem i stället
för att åka tunnelbana. *guuu, ja ba kände hur fettt brändes bort, mumms tjejer*

Nu har jag just kollat på filmen från mitt projektarete jag gjorde på gymnasiet (herregud vad
skumt att prata om "gymnasiet" som om det var längesen) och där kom blandade känslor.
Jag hoppas verkligen att jag fått bättre hållning sedan dess. Varför sa ni inget?
Jag skulle behövt en liten iwanson balettlärare i örat då: "Nelly, why do you look like a sad chicken?"
eller något liknande...
För övrigt kommer jag alltid på mig själv med att se hemskt komisk ut när jag skådar dans.
Mina fötter snurras medan tårna spretar åt alla håll och jag stirrar stort och argt med ögonen
(lite som när man får stirrblick) samtidigt som jag gungar huvudet upp och ned,
som om jag tittade på en långsamt studsande boll. 
Huvudet gungar inte ens i takt till musiken. Det är bara någon skum koncentrationspryl jag råkar göra.

Det var för att bjuda på lite "private info". Nu övergår vi till seriösa topics. (WOOOO)
Igår var jag på konstutställning på akademien. Det var ett verk med olika filmprojektioner,
med en film som jag var med i som dansare. Det var helt fanastiskt bra.
Faktum är att jag faktiskt inte kommer att skriva mer om det här. Det går ju inte att beskriva ett sådant verk med ord riktigt. Sedan råkar jag även vara urusel på att använda bra beskrivningsord.
De ord jag använder när jag sett ett sånt här makalöst projekt är: "fett" och "najs".
Jag är väl inget annat än en sketen liten tonåring.

Mina klasskamrater och jag satt och pratade om ilvet uanför skolan. Det vill säga...
facebook?
Vi har beslutat oss för att genomföra diverse aktiviteter tillsammans på vardagkvällarna.
En facebookgrupp har startats och vi kallar oss för PanterTanterna. Bra va?
Här ska pysslas och promeneras och yogas och simmas och filmtittas.
Eller filmdiskuteras som vi så fint kom fram till. Ni vet, som i den där hemskt dåliga
amerikanska filmen, där de träffas och diskuterar en Jane Austen-bok i taget....
Lite den kör vi!
Vi får se hur det blir.
Tillsammans är man mindre ensam.




Och på tal om det. Om en månad kommer Mathias hit.
Nu ska jag försöka öva lite. hejdå.