I ett annat land

Jag har aldrig riktigt tyckt om att läsa människors kärleksförklaringar på bloggar.
Därför har jag stor förståelse för om ni känner likadant.
Med det som intro vill jag säga: ni behöver inte fortsätta läsa.

För över ett år sen var jag på promenad i Sandviken med världens vackraste kille.
Vi hade stickade koftor, jag hade lugg och vi tittade och pratade, klyshigt nog,
om stjärnorna. Det var ett ganska förbjudet möte faktiskt. En måndag var det.
Jag vet inte om vi höll varandra i händerna men jag tror det.
Vad jag vet är att vi kramades länge när vi sa hejdå och jag gav en puss på kinden,
uan att känna mig fånig. Snarare var det dumt att inte göra mer än så.
Men det finns också nåt fint i att inte kyssas samma dag som man inser att man blivit kär.
Förresten så hade vi redan kyssts. Men som min mamma brukar säga -
Det som skett under onyktert tillstånd har oftast inte skett.
Märkligt är det ändå hur exakt jag kommer ihåg det. Det som aldrig skedde.

Så började det i alla fall. Det som idag är att sitta i ett varsitt rum
i ett varsitt land i väntan på skypes ringsignaler och fina mail.
Ett internet som strular kan resultera i att jag tillfälligt hatar mitt liv.
Ett vackert sms en solig söndag får mig att avsky alla dessa mil.
Men om man vet att det finns flygplan och tåg som kan ta mig
till lukten av den röda stickade koftan igen.
Då är det liksom värt det tycker jag.

(man ska avsluta med en bild till texten)