Home. Let me go home. Home is wherever I'm with you
Italiens värme blåste hit över helgen och vi har njutit av våra 19 grader och sol
genom att var femte minut säga: "herregud, det här är så sjukt" och varit utomhus mest jämt.
Jag var så lycklig efter fredagens sista lektion. Vi hade haft två långa, hårda modernklasser på rad
av fröken som är ärligast. Det vill säga att självförtroendet hade traskat lite fram och tillbaka under dagen.
Men den sista lektionen fick vi tillbringa med en gästlärare från Tjeckien (kan ha fel)
och det första jag fick höra var: beautiful!.
Tänk att då insåg jag att något så fint hade jag inte fått höra sedan jag flyttade hit.
Jag blev så lycklig i hjärtat. Dessutom väntade en fager Moa på mig i min sjabbiga lägenhet och
efter att vi hade klätt på mig fina kläder så begav vi oss ut i staden.
Vi har lagat fina middagar, druckit god öl och lyssnat på fantastiska sånger.
Vi har pratat och pratat och pratat. Och pratat.
Jag har dansat i vit klänning och visat filmer som inspirerar mig till Tusen.
Moa har fotat fina vråer och visat filmer som får hennes armhår att stå.
På lördagen handlade vi fina loppissaker och drack öl utomhus vid kvällstid,
med utsikt över vackra kyrkor och kullersten.
På söndagen var vi uppe på olympiaberget där vi åt brunchpicknick, drack kaffe i termosmuggar
och tittade på Alperna. På kvällen var vi på bio och åt god mat på finskabbig resturang.
Det känns lite tomt att sitta här ensam, utan Moa och utan Bert-serien (inte sune).
Det som består efter denna helg (förutom en lycklig Nelly) är ett fint brev liggandes på bordet,
den tyska spritflaskan och vår spotifylista såklart.
Den här månaden ska nog gå bra.
Tack och hej.
jättesnygg tjej.
Besuch
Nu har jag besök av min vän Moa.
Hon älskar München för att det är en sån vacker stad och har klarat sig ensam otroligt bra under de timmar jag varit i skolan. Vi har varit på äventyr i stan och jag har visat henne fina platser och vrår.
Vi fikar, pratar, promenerar, lagar mat, letar utklädningskläder och planerar helgen.
Otroligt trevligt är det.
Här är Moa och jag igår när vi tittade på Sune innan sovdags.
Nu dricker vi te.
Tyskobert
Jag kan berätta kortfattat.
Varje dag spenderade jag med min käresta och umgicks med mina finfina vänner.
Jag fick massage av min mor och en cykelhjälm av min far. Vi hade det hyvens trevligt!
Å, i Stockholm var jag också med syster. Systerysterpäronpung. Plörrbert.
Det kändes jobbigt att åka tillbaka till Tyskland men när man väl hade anlänt så var det inte så konstigt.
När jag vaknade igår morse så var min första tanke: Idag börjar skolan igen. Jag klädde på mig och pakade väskan och hörde efter en stund hur mina huskamrater började sjunga "ja må hon leva"
och det tog en sekund innan jag insåg att jag faktiskt fyllde år.
Jag fick en portion vaniljglass (06.40 på morgonen) och några presenter.
När jag kom till skolan så insåg jag hur mycket jag tycker om min klass.
Vi kramades och babblade på, men under klass var vi ändå ganska disciplinerade (vi har nog i vanliga fall sämst disciplin på hela skolan. som klass alltså).
Kvällarna är alltid värst. Sådär runt 21.00 brukar jag börja skruva på mig av otålighet
med tanken på att jullovet inte är förens om nästan sex hela veckor.
Idag har jag dock handlat, dammsugit, tvättat och gjort fint.
I morgon kommer min vän hit på besök och hon ska stanna ändå till Måndag!
Så just den här veckan ska jag nog klara av fint.
En del av mitt gästriklandliv kommer ju att vara här, så att säga. Inte för att jag över huvud taget saknar gästrikland. Bara de nära och kära.
Jag är inte lika trött om kvällarna längre vilket är skönt. Nu orkar jag göra mina hemläxor.
Typ. Spreta på tårna och sträcka på foten och stå i passé.
Min husmus Malin kan vara så rolig. För en stund sedan när hon stod i köket så blev hon jätterädd när jag,
som satt i mitt rum, nös.
En till sak som är ganska rolig. Jag har en godispåse från Sverige som jag gömt för mig själv i min garderob.
Men jag går hela tiden och öppnar garderoben för att ta mig en karamell.
En i taget bara. Och jag stänger alltid garderobsdörren efteråt.
Jag äter inte mindre än om godiset skulle stå framme i en skål. Det är bara mer jobb. Så...
Jag kan ju lika gärna ställa fram en skål. Men jag gör det inte.
För jag är så himla knasig.
På tal om knasig. Här kommer en snajdig bild på mig i mitt snygga SKYPESET!
Så mycket har jag inte förändrats sedan jag var fjorton.
*himla knasigt*
Nu ska jag leka på golvet med mitt terraband. Håkan Hellström får vara soundtracket.
Som sagt. Så mycket har jag inte förändrats sedan jag var fjorton.
några muminavsnitt senare
Jag har aldrig tänkt så mycket på min barndom som nu. Nu när man blivit stor.
Då och då poppar minnen upp från vardagen i Gästrike Hammarby och Vallhov i sandviken.
Alla bilsemestrar, lekar, frukostar och godnattsånger. För att inte tala om de ännu mindre detaljerna som man nästan glömt bort, tills nu när man börjat inse hur fantastiskt mycket man uppskattar sin uppväxt.Jag har lätt för att bli nostalgisk och jag älskar att vara nostalgisk.
Därför kunde jag inte låta bli att bläddra bland fotoalbumen från 90-talet, nu när jag var hemma över mitt höstlov. Vilken muminfamilj vi var. Varannan sida innehåller bilder från diverse utflykter.
Promenadpaus på väg till Stockholm. Tåget till Abisko. Vandring i Abisko. Picnic på jungfruholmen. Våffelgräddning i trädgården i Oktober. Stövlar. Mössor.
Jag i lila träningsoverall med kjol under och jordgubbsmössa. En fin kombination, åtminstone när jag ler så mycket tack vare den nya gungan pappa byggde i trädgården 96.
Då är det fint med lila träningsoverall, klänning och jordgubbsmössa.
Jag är då inte den enda som är nostalgisk och som efter min flytt börjat sakna min barndom mer.
När mamma igår kväll sjöng trollmor för mig så tror jag att det var för att hon själv ville.
Ville att jag för bara en liten stund skulle krympa och bli spinkiga Nelly fem år i skjortpyjamas, rufsig pojkfrisyr och hes röst som dövades i snuttefilten.
Och mamma mamma var samma mamma men mindre orolig över att jag nu skulle ta hand om mig själv. Vi låtsades båda för en liten stund att hon var min enda riktiga beskyddare som räddade alla faror med sin mjuka famn och hennes lena händer mot min kind.
Men nu är jag stor igen. Nu bor jag i ett annat land igen. Nu är allt så himla konstigt.
Jag är lite mitt emellan. Jag har bara lite grand kommit ifrån Gästrikland och jag har bara lite grand kommit in i Tyskland. En del av mig vill ut ut ut i världen och kasta mig in i dansens äventyr.
En liten del av mig nöjer sig med en egen lägenhet och en favoritmänniska att dela säng och frukost med.
En del människor säger att om inte hela jag känner att jag vill dansa så går det inte.
Men jag vill bli professionell. Det är inte längre bara någon högstadiedröm.
Men fanihelvete vad jag vill vara fem år just nu. Snuttefilt. Den har man där.
Inga konstigheter. Inga missförstånd.
Fast efter ett tag skulle den bli för tråkig förstås.
Nu är jag tillbaka i nutellaland och jag får ta och gilla läget.
Jag ska för i fanken dansa.
Synd bara att Tyskland inte ligger i Sverige.
Helg en hel vecka plus lite till
min ljusrosa blus
edith piaf
kaffekopp med kaffe
min nya åttiotalsträningsjacka
träningsverk
grooveshark när inte spotify fungerar
snaggat hår i nacken
att baka scones med Linnea Persson
Jag tycker om kjolar för tjugofem kronor
Jag tycker om att trycka in hakan så att det förökar sig.
Sverige
Egentligen skulle jag ha kommit igår.
Det känns bra! Jag ska baka kakor med Harry idag.
I morgon ska Stockholm och Storatyster ge mig kärlek. Och jag tillbaka förstås.
Jag och min kille kramas hela tiden.
Söndag blev onsdag
Lite senare
Den här bloggen har minst 15 läsare per dag.
EN av dessa människor kommenterar min blogg när jag lägger upp världens finaste bild på mig själv.
JAG SITTER BAR UNDER I EN KANINBUR OCH ÄTER MORÖTTER OCH SER SUR UT.
Om inte det är skitkul så vet jag inte vad mer jag kan göra.
Men ni kan ju ge mig lite respons i alla fall när jag delar med mig av så intima och fantastiska saker ur mitt liv.
Eller vad begär ni av mig för att jag ska vara värd lite bekräftelse?
En remake av bilden kommer inte på fråga.
Kajsa och Kristin var dessutom de enda som svarade på dagens läsarfråga.
En varsin guldstjärna får dom.
När jag gick i sjätte klass fick vi åka till badhuset med klassen om vi uppnådde 20 gulstjärnor.
De vikarierna som fick jobba i vår klass gick in i väggen ganska snart.
Vi var tolv personer som alltid bråkade och skrek.
Ett gäng innebandykillar som älskade att reta tjejerna. Ett gäng tjejer som älskade att viska om killarna.
Några som fick gå om sexan. Några som var mobbade. Och jag då, med hängbyxorna och keps som "hatade allt".
Å, mellanstadiets sista år. Vilken pers.
På torsdag ska vi ha halloweenfest här på schleissheimer.
Veckan efter lovet ska vi ha harry potter-fest.
Mitt initiativ såklart. Jag har försökt streama "Half blood prince" men det har icke gått som smort så jag gav upp och i stället började jag gnälla på saker i min blogg.
Nu ska jag leka lite på golvet. Med en kropp och ett golv kan man åstadkomma mycket.
Det kanske blir ett litet konstverk.
Måndag morgon 25/10
En helg av vila lönar sig så otroligt.
Efter ägg och kaffe börjar kroppen längta lite till studio 1 kl 08.00 för uppvärmning.
Jag älskar morgonuppvärmningen. När kroppen är stel och seg och man får bestämma helt själv hur man ska väcka den idag. Tänja, smörja, massera och börja svettas. Underbart.
Dagens läsarfråga: Hur luktar ert svett? Om ni svarar så svarar jag.
söndag 24/10
Jag funderar på att lägga upp lite fler bilder på mig själv här.
Det är ju ganska vanligt på bloggar.
Man skriver lite om vad man gjort i helgen, planerna framöver och sen en liten "jag idag"-bild.
Så, let's start.
I helgen har jag latat mig som vanligt. Jag har kollat på säkert fyra arkiv X och blivit smått retad av mina grannar för min nordighet. Igår gjorde jag, Malin och Gabriella pizza och sen kokade jag ihop en liten chokladtårta till dem och mig.
Gabriella -Nelly må vara yngst, men det är ändå hon som är mamman och som är bäst på att laga mat.
Hör du det, storasyster Kristin? Det du. Det du.
Senare den kvällen tog jag mig upp för trappan och spenderade några timmar hos familjen dalarna/göteborg.
Idag har jag kollat på arkiv X och nästa vecka är det bara tre dagar av skola.
På torsdagen ska vi ha halloweenfest och på söndagen åker jag till Sverige.
And now comes the pic.
Lekte lite kanin igår också.
Eller nej, förlåt. Det där var ju 93.
Men man ser ju att det är en blivande konstnär.
Fredag
Trots att man går den utbildning man alltid drömt om så längtar man till fredagarna.
Att åka på en liten förkyldning var inte det bästa sättet att inviga helgen.
Jag åkte hem efter baletten och kände att det var det värt. Dock var nästan halva klassen sjuk/skadad
idag och då fick man nästan lite skuldkänslor av att man bidrog till den siffran.
Men vad ska jag göra...
Dock kan jag göra "ingenting" (=titta på hur mycket arkiv X som helst) hela helgen utan att känna "å nej jag måste göra något". Om det är något som är positivt med att vara förkyld så är det nog det.
Moa och jag hade en trevlig diskussion på skype idag:
Stringtrosan.
Efter mitt arrival till detta land och denna skola har jag upptäckt något främmande: Alla har stringtrosor på sig.
Jag har tänkt "har jag levt i en egen liten bubbla när jag trott att det var helt förbi med detta fenomen?".
För mig känns det lite 2005. Eller självklart används den, för mig, obekväma trosan av tjejer fortfarande. Men att faktiskt varje gång en tjej tar av sig byxorna i skolan så blir det HÄR VAR DET STJÄRT, förvånar mig lite.
Smaken är som baken (haha) men jag har svårt att förstå vad som känns så bekvämt med den där strängen i stjärtskåran. Och när man dansar, jag menar, man sparkar benen upp och ned fram och tillbaka... Den måste skära in och skava som tusan. Eller? Och svetten sen! Nej... Jag vill inte ens tänka på det.
Tacka vet jag ordentliga underkläder som sitter där de ska.
Förresten. Att cykla i München är ingen lek. Varje gång jag cyklar hem från skolan får jag dödsångest. Jag ska verkligen börja ta det försiktigt. Med närmare eftertanke borde jag även skaffa en cykelhjälm. Att cykla mot rött innebär ett ganska hårt straff här och det är inte många som gör det. Jag ska inte göra det mer, man vet aldrig när en tysk fartdåre dyker upp från höger eller vänster.
Tro mig. Tyska fartdårar är inte så roliga.
En annan tanke som slår mig var dag: Ni ska bara veta hur problematiskt det är för en dansare att gå på toaletten. Inte pga medicinska skäl utan på grund av våra kläder. Jag glömmer alltid känna efter om jag behöver göra något på toaletten innan jag tar på mig allt på morgonen. Dvs tajts, body, shorts, överdagsbyxor, ett linne och minst en överdragströja. När man sedan behöver kissa måste man ta av alla lager för att kunna dra ned bodyn! Och när man väl kissar så sitter man där nästan naken och då kommer alltid tanken upp: Jävlar. Låste jag verkligen dörren? Vilket man alltid har gjort men tänk paniken av att man skulle ha glömt det när man sitter och kissar med brösten bara. Fy sjutton... Extra jobbig blir hela kissprocessen om man har skolans body på sig, just för att de sitter så sjukt tajta över höfterna så det är ett stort uppdrag i sig att ta av bara den. Utan att den ska spricka.
Hoppas ni har fått ut otroligt mycket av att läsa det här.
Fröken otur flyttar utomlands
Hej hallå dagboken. Nu har det hänt igen...
Den första veckan här i München var jag så stressad, så uppe i varv och så känslig att det rördes till riktigt ordentligt i mitt huvud. Så ordentligt så att jag knappade in fel pinkod i bankomaten tre gånger.
Kortet spärrades men låstes upp igen, redan efter tre dagar, för det var ju bara jag som hade klantat till det lite.
Några veckor gick och sedan ringde Nordea. Kortet hade återigen spärrats och den här gången för att några i Thailand hade lyckats göra en kopia av mitt bankkort och försökt ta ut pengar - men misslyckats.
Därför fick jag återigen gå kortlös och den här gången i en hel vecka.
Trallalalalaa, jag klarade mig bra för jag hade tagit ut pengar. Jag fick ett nytt kort och en ny kod och nu var allt bra igen. TILLS jag faktiskt provade att ta ut pengar med mitt nya, fräscha bankkort. Jag satte in kortet som man ska, tryckte in den korrekta koden redan på första försöket och...
Bankomaten åt upp mitt kort. Hejdå kortet.
Nordea: "Du har extrem otur".
Scheisse. Hujedamig. Sweet Jesus. Vad korvigt!
Men jag orkar inte vara ledsen. Det är så frustrerande att vara ledsen, det tar sån energi!
Nej, jag vet att det kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. (Ty jag har en far med änglavingar)
Dessutom hörs det så bra mellan väggarna här och jag känner att jag redan gråtit en del i det här huset.
Mina lägenhetskamrater ska inte behöva höra mer.
Jag har förresten blivit smått besatt av arkiv X. Det dåliga vädret och tröttheten efter skolan uppmuntrar ännu mer till att krypa under filten och frossa serier och special-K. Ibland även nötter och choklad men det är en hemlis, berätta inte för mina lärare!
Å, på tal om det. Min balettlärare sa igår att jag var "so big". Jag vet inte om hon menar lång (gross=lång/stor) eller om hon faktiskt menar STOR. Jag blev ganska illa till mods, det må jag säga.
Men jag hoppas att hon menade lång.
Här kommer en bild på min spegel från IKEA!
Och kolla vilket plus i kanten va! En dagens outfit!! Fast från lördagskväll.
Berättade jag förresten att IKEA:s Schweden shop har kalles randiga?
Och svenskt kaffe!
Tänk en sån tur för mig.
Så. Det här var mitt sätt att komma över dagens lilla missöde.
Och ja, det är en choklad som ligger på byrån. Jättegod vad den. Mums!
Måndag 18/10
Såhär såg det ut ungefär (fast mycket finare, för min kamera är en billig sak):
Vi såg en gigantisk demonstration som fick hjärtat att bulta lite av glädje.
"Atomkraft? Nein danke!".
Jag vill inte påstå att Tyskland verkar vara ett miljömedvetet land.
Men nu fick man lite hopp i alla fall. Gävle rasistdemonstration släng dä i vägga.
Vi såg först hela Schellingstrasse full av folk som höll varandra i händerna och viftade med flaggor och tänkte då "wow". Tills vi kom till stan och insåg att hela stan var FULL med demonstranter.
då tänkte vi ett ännu större "wow".
Öl i park.
Vår dotter andie fick springa och leka lite.
På söndagen trotsade vi både bakfyllan och de kalla vindarna,
köpte glass och kaffe och tog oss upp på berget vid Olympia Park!
Härifrån ser man hela stan.
Jag vet, jag lägger upp alldeles för få bilder på mig själv här...
Så vilken tur att jag har en dagens outfitbild från den 8e oktober!!
Jag har på mig: kläder.
Från: ställen.
kostar: skitbilligt.
BMW-building between my fingers. Gud så uppfinningsrik man kan vara.
Trots billig kamera.
En svensk turist med en tysk kringla. Utanför en biergarten.
Danke schön!
Nu ska jag åka till London över en helg och kommer inte hinna blogga,
men då har vi frågestund i stället!
Ställ tusen frågor om mig och min pojkvän så får ni svar här på bloggen senare!
puss och kram på er alla bloggfanz!
Haha, jag bara skoja.
hejdå BMI lagom
Det får väl bli för sista gången antar jag.
Jag skrev för ett tag sedan att jag kände att jag hade mött ytligheten i dansvärlden.
Jag förstod då att det bara var lite försmak, men jag visste inte att det så snart skulle bli mycket värre.
Det har inte kommit straigth to my face än men jag är beredd. De ber tydligen de flesta att göra det.
Till vissa säger dom det till och med som ett hot.
Så... Man ska alltså inte tillåtas att dansa över huvud taget på grund av en sådan ytlig faktor?
Det låter så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte.
Jag förstår inte hur jag inget kunde veta förens nu. Allt kom med en smäll.
Helt plötsligt har alla vetat om det hela tiden. Att så är den här skolan. Men... Jag som frågade.
Jag frågade lärare och dansare vad de hade hört om skolan och de sa inte ett knyst om denna ofattbara, äckliga ytlighet.
Varför gjorde ni inte det?
Ska jag betala mina csn-lån till människor som ber unga tjejer att gå ned från ett BMI-lagom till ett BMI-undernärd?
Det låter så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag förstår inte.
Om det är så att jag måste handskas med detta, vilken väg jag än väljer, ja då gör jag det.
Då får jag lära mig att leva med någon slags distans till det. Precis som jag sa innan.
Ta ytligheterna när de kommer men i efterhand kämpa emot det.
Men om det nu är så att det finns andra vägar att gå,
att endast arbeta med kroppen på ett friskt sätt och för ett konstnärligt syfte för att bli dansare.
Ja, då byter jag väg.
Just nu vill jag inte gå den här vägen. Just nu. Men jag vill ju nå mitt mål.
Jag vill inte puttas ned från kanten hur lätt som helst. Men frågan är just nu:
Hur mycket måste jag behöva ta? Är det här det enda sättet?
Och hur ska jag kunna veta..
De på skolan verkar inte lika illa berörda. Gör jag det här större än det är?
Och nu behöver jag veta åsikter från andra dansinsatta människor.
Det självklart att min mamma och mina vänner säger att jag duger som jag är,
och det vet jag såklart att jag gör. Måste jag ändå ändra mig?
Allt det här ger mig magont. Det var ju det här jag ville.
Jag ville gå en heltidsyrkesutbildning och det vill jag fortfarande.
En sak till. Jag hade på ett sätt räknat med att jag skulle gå ned i vikt.
Jag menar. Jag tränar varje dag. Jag måste äta hälsosamt för att orka.
Jag kommer inte att ha råd med massa sockerintag.
Men... Tanken på att någon skulle titta mig i ögonen och faktiskt be mig gå ned i vikt.
Då är det som om jag hellre vägrar.
Precis som med att säga tack. Jag tackar alltid när jag är tacksam. Jag känner mig ofta tacksam.
Men om någon kräver ett tack av mig för sakens skull... Då håller jag hellre tyst.
Kanske var det dumt att gå ut med det här på bloggen.
fredag 15 oktober
Här sitter jag i min säng med dörren öppen så att jag hör Malins och Gabriellas snack.
Dom gör varm choklad och ska baka kladdkaka. Jag har ätit nougatchoklad.
Såhär firar vi helg! Jag grät just en stund i saknad av min storasyster.
Vi vill kunna spontanringa varandra men det kostar skjortan. Och skype bär man inte direkt med sig överallt.
Vi brukade alltid prata när jag satt på bussen på väg hem från skolan eller träningen. Sen blev det att vi fortsatte prata när jag cyklade från resecentrum, kom in i hallen, gjorde mellanmål, åt mellanmålet och sedan slutade vi när jag skulle in i duschen, pga att det helt enkelt skulle blir lite för problematiskt med telefonen.
Jag och Kristin kan inte prata i mindre än en timme.
För att byta ämne plötsligt.. Jag sa just till Malin att jag har blivit lite statusuppdateringsberoende. Hon sa att hon hatar såna som skriver statusar hela tiden och undrar om de över huvud taget har ett liv och mitt svar var : JAG BÖRJAR BLI SÅN! Och det vill jag ju inte. Jag får alltid en snille för en status, när jag sitter vid datorn, men inser att den senaste skrev jag för en timme sen och jag kan ju inte ha två från samma dag, åtminstone inte så tätt intill så då måste jag antingen vända mig till bloggen eller radera den gamla statusen. Det beror alltså på hur pass värd den gamla statusen känns.. Man vill ju inte att folk ska tro att jag sitter vid min dator hela tiden om dagarna. När jag inte är i skolan är det just precis det jag gör.
Nu vet ni. Vilket härligt i-landsproblem. Ett annat typiskt i-landsproblem är att jag är för mätt på choklad för att kunna bli sugen på Mallans och Gabbans kladdkaka. Det känns lite jobbigt för kladdkaka är godare än tysk choklad.
Å, det är så jobbigt när man beslutar sig för att spendera en helgskväll på sitt rum med en dator, massa kuddar och te och godis... Och sen när man tänker att "nu kanske man ska börja chatta och skajpa med någon, när man äntligen har tid" så inser man att det är fredag/lördagkväll och alla är ju såklart ute på diverse sociala tillställningar och sitter inte inne och ruttnar som en annan gör.
Eller, så mycket till problem är det ju inte. Jag har ju mina serier och mina mates. Och mina ulltofflor jag fått av Mia.
Jag har aldrig direkt klassat mig själv som en ulltoffle/morgonrocks/mjukisbyx-njutartjej. Men här i Tyskland där golven är kalla och man inte har någon att klä upp sig för och aldrig ork till att göra något särskilt förutom att äta och sova på vardagkvällarna, så har jag faktiskt blivit lite ulltofflig av mig. Inte morgonrock dock. På den fronten får Mathias försöka ett tag till.
Jag kommer ihåg när jag var liten och tyckte att det var så oerhört trevligt när pappa hade köpt sig en ny morgonrock i sånt där lent tyg. Jag tyckte nog redan då i smyg att hans mörkblå, handduksaktiga morgonrock var lite småäcklig, framför allt efter några år då fläckarna efter spilld äggula fortfarande inte gått bort ordentligt.
Fast jag hade en vit sån morgonrock med blåa ränder på. Och till den hade jag en matchande liten handduk som faktiskt finns kvar! Och vet ni var? I Kristins lägenhet i Stockholm. Där är den. Handduken jag hade till min matchande morgonrock som var som pappas fast lte fräschare, och allt på tal om att jag fått ett par tofflor av Mia och att ingen av er är online.
Det är som att sitta och samtala med sig själv det här.
Å hoppas inte mamma och pappa får skuldkänslor nu när dom ser att jag suttit och bloggat i ensamhet medan de själva varit ute på resturang med kristin. Få inte det! Jag har det jättebra här! wihoooo!!!!
I morgon ska jag förresten ha danshistoria klockan 10. Japp. På en lördag.
wi....hoooo....
uppdatering tio minuter senare:
Jag fick just veta att jag inte alls har danshistoria i morgon och hoppade därför runt i lägenheten och tjöt lite av glädje. Sen fick jag förtydligat för mig att fredagen (kanske till och med torsdagen) innan höstlovet har inte vi några klasser. det betyder att jag visst hade kunnat bokat flyg på fredagen och inte söndagen. Alla andra åker hem på fredagen. Och jag som har sådan hemlängtan... Nej, fysjutton vad arg jag är. Vi fick nämligen först veta att vi inte fick boka flyg som går på skoltid. Det här ska nån få fa-an för, Sune.
Fredagmorgon
Glöm inte att koka vattnet inna ni slår över det i kaffepressen.
Det är lättare att glömma än man tror och jag kan garantera ett otrevligt resultat.
Oktobertorsdag
Torsdag. Oktober. Dagen efter att pojkvännen åkt hem. Dagen efter den natt jag inte sov något, främst på grund av att allt hörs så bra mellan väggarna på Schleissheimerstrasse 56. Dagen då vi har hiphop i skolan.
Jag har varit väldigt trött idag. Jag har längtat hem. Hem till mamma, hem till min säng, hem till ett hus som inte luktar rök, hem till Vasaskolans för snälla lärare, hem till en dammsugare, hem till mat jag inte behöver betala för och hemhemhem där ingen skriker åt mig att jag suger på att dansa.
Hem till alla som säger att jag är bra.
Jag har aldrig varit så här känslig i skolan. Redan under baletten när det inte gick så bra för mig hakade jag upp mig på det direkt och blev nästan tårögd. Det kändes som att lärarna bara såg mig när jag gjorde dåligt ifrån mig och jag ville för en gångs skull inte ha kritik. Jag visste det redan, de behövde inte säga att jag var dålig.
Inte idag.
Det gick bra på moderntekniken förutom under ett litet ögonblick då jag tappade räkningen och just då tittade läraren på mig och sa WHAT ARE YOU DOING.
Då ville jag hem till min plopp och arkiv x. Fast helst hem till mamma.
Det är tur att jag tycker om stan så mycket. Det blir en perfekt kompensation när man mår lite dåligt.
Efter en promenad i krokarna mår man faktiskt snäppet bättre.
Jag är även köpt öronproppar så att jag ska få sova ordentligt i natt. Jag käpte även en påse bananchips som jag snart ätit upp efter tio minuter. Men vad ska man göra när köket endast ryms en i taget och vi vill äta olika saker.
Å jag blir så arg på vissa saker när det kommer till skolan. "ni får inte vara rädda för att fråga saker".
Det är väl klart att jag blir det, när ni blir arga på mig efter att jag ställt en fråga. Vad gäller vissa lärare så har jag bestämt mig för att inte fråga ett knyst mer. Inte ens när dom säger "har ni några frågor?".
Jag vill för övrigt påpeka att ingen på skolan är där för att bli hiphopdansare. Vår hiphoptimme är mer som en liten "plus i kanten"-träning. Så varför bli arg på mig när jag gör fel? Jag ska bli moderndansare, jag är inte van vid hiphop, och framför allt - jag gör mitt förbaskade bästa! Annars skulle jag inte svettas som en gris. (okej idag har jag inte svettats så mycket som vanligt för att jag varit så förbaskat trött.)
Ikväll ska jag äta och titta på serier och somna tidigt.
Jag hoppas på att morgondagen blir ljusare.
Just nu vill jag hem litegrand.
När vardagen bli mer än att blogga
Tänk att nu när jag haft så mycket att dela med mig av så har jag helt enkelt inte haft tid och lust att göra det.
Så nu vet jag inte riktigt var jag ska börja...
Kajsa-helgen, kärleksveckan eller alla mina tankar på om dansen och skolan... Jag tror I'll take it from the top!
Kajsa kom hit som en solstråle och gjorde första oktoberhelgen till en fest.
Hon stökade ned mitt rum sådär som bara Kajsa kan. Hon busade och skojade sådär som bara Kajsa kan.
Liksom gjorde några dagar extra fina för mig.
Oktoberhelg var det och fest var det, men Oktoberfest blev det inte så mycket av som vi hade tänkt.
På lördagen skulle vi dit efter vår runda på stan men då var där så smmockat med folk att det var svårt nog att ens vandra omkring i området. Så att komma in i något öltält var det ingen talan om, såvida vi inte ville köa i timmar. Så vi bestämde oss för att ha en egen liten oktoberfest i mitt rum.
Vi köpte öl i affären, gjorde flätor i håret och diverse trevliga påhitt. Det var trevligt minsann!
Dagen innan hade vi också haft en mysig kväll och på söndagen efter blev det myspys i Engelska parken.
Att vädret var så fint som det var gjorde helgen till mer än lyckad.
Å vad jag älskar München när solen skiner och höstlovet färgar staden.
Kajsa vid Luddekyrkan
Kajsa på café vid Marienplatz
Gigantiska bakelser! Och mina solglasögon från second handbutiken på schellingstr.
Kajsa i stan
Kajsa vid Oktoberfest
Jag och Kajsa äter diskborste?
Kajsa i Englischer Garten!
Lite park
Malin och Malins fina klänning
Kajsa och surfare!
Och sist men inte minst - Kajsa och söndagssushin!
För tillfället sitter jag i ensamhet och försöker få tag i mamma.
Jag är lite mammig idag. Ett skypesamtal vore fint.
Bis später alles leuten!
tisdag
Här på bloggen alltså.
Jag laddade upp ett flertal bilder.
Och.
Datorn.
Dog.
Jag orkar inte skriva om det, men det kommer.
Men jag kan berätta om andra saker i stället.
Till exempel att i dag sade en av våra modernlärare:
"you surprised me now guys, that was almost good! :)"
Då fick man självförtroende.
I morgon kommer vi få skäll av jazzfröken.
Men det kommer jag inte att bry mig om ty då är det onsdag.
Godnatt! Farväl på ett tag va
Heeej bloggeeeen
Det är jobbigt just när klockan ringer såklart
men när man väl stigt upp så är det ju supeermysigt att äta frukost med tända ljus.
Få lite tid över att skriva några rader på bloggen... (blinkblink*)
Sitter och myser ihjäl mig nu i min tajta body som nästan går sönder när man böjer sig fram.
Å, det är så roligt att prata om klädstorlekar i skolan... Ungefär lika kul som det var på gymnasiet.
(bodyn är nämligen köpt från skolan, alla ska så småningom ha likadana)
"Alltså jag brukar ju ALLTIID ha x-small eller small men jag menar jag köper ju en medium nu
bara FÖR ATT. För asså egentligen är den ju JÄTTESTOR i midjaaan"
Man ba *intresseklubben antecknar*
Det var vad jag hade att bjuda på såhä 07.00 en tisdagmorgon..
