komplex
Ni vet kroppskomplex. Alla har vi dem säkert. stora som små.
Jag har mina dagar då jag tycker att jag är vacker, jag har mina dagar då jag tycker att jag är tjock.
Att jag är blå under ögonen, har för stora lår, för breda axlar osv.
Men innerst inne så vet jag hela tiden att jag egentligen är nöjd med mig själv.
Att det bara är en tillfällig tanke som dök upp, förmodligen på grund av något annat
som först fått mig på dåligt humör. Jag vet att jag tycker om mig själv,
jag vet att mina vänner tycker att jag ser okej ut och att min pojkvän älskar mig för den jag är.
Men så idag kom det. Ett riktigt komplex. Ett komplex som inte bara var en irritation, en
"å, jag är himla blablabla, hahahaha"...
Ett komplex som fick min mage att göra ont och mina tinningar att spännas.
Det slog mig just då att jag inte känt så på flera år. Inte på flera år har jag avskytt något hos mig själv.
Inte på flera år har jag gråtit för att jag tyckt illa om något hos mig.
Inte på flera år har jag tyckt att sådant varit vesänteligt.
Men när jag hade tagit på mig min pennkjol och skådade mina höfter...
Det var inte bara ett: "nej, gud så osmickrande.."
Det var en stor klump i magen. Ett "det här måste jag kunna göra nåt åt".
Vilket jag såklart inte kan....
Mina höfter är så breda att jag ser fyrkantig ut. Jag gillar former, vackra former.
Men vad är det här för form? en fyrkant? en större stjärt hade varit bättre.
Sen kommer jag återigen att tänka på när min väns pojkvän sa:
Vi borde mäta nellys midja och höfter och se skillnaden. Hon har såna kurvor.
Jag tänkte att ja, det har jag. former.
Det kändes inte som om jag tog illa upp just då. Men jag tyckte att det var en skum kommentar.
Just idag kom jag att tänka på att jag inte haft pennkjol på mig sedan den dagen.
Jag som älskade mina kjolar. Jag har nog fyra fem stycken.
Men nu vill jag inte ha dem mer. Aldrig aldrig mer ska jag ha pennkjol.
Bryr jag mig så mycket? Jag visste inte ens om det själv. Att jag brydde mig så mycket.
Hur kan man må dåligt över en sån liten liten, obetydande sak?
Det är inte okej.
Men så är det tydligen. jag är tydligen sån. Jag har komplex.
Jag hatar det.
Jag tänker inte säga "jag säger inte det här för att ni ska ge mig komplimanger och övertala mig"
För jag tror faktiskt att det är just det jag vill. Precis som alla andra som skriver löjliga bloggar.
Precis som jag.
åå herregud jag hatar sånt här. äckelfjanterier.
vardagen, helgen, saknad och funderingar
(mitt tangentbord krånglar ibland, så det kanske saknas lite bokstäver här och var)
En skolvecka har svischat förbi. Eller. Man vill ju gärna säga så. Säga "å så väldans fort tiden har gått!".
Men för min del vore det att tala osanning. Den här veckan har inte gått så fort.
Jullovet känns på ett sätt ganska nyligen passerat, men att det bara var EN vecka sedan..
Hm. Nej, det håller jag inte med tiden om.
Dock är det å andra sidan förståeligt att första skolveckan känns lång. När man väl återigen
kommit in i det hela så kommer det nog gå fortare.
Observera att jag inte vantrivs i skolan. Nej, men det är bra kämpigt.
Och då gör de där lediga veckorna i kalendern att det går lite lättare.
Fast just nu längtar jag mest till att min syster kommer hit.
Idag fick vi besök av en dietist (höll på att skriva nuetrist. man blir lite engelsksvensktysk i sitt språk.)
som skulle hålla ett 1½ h långt föredrag om kost i förhållande till vår träning.
Å så lärorikt det skulle bli! ...... Dock handlade det i princip bara om att gå ned i vikt.
Somliga saker kunde jag såklart ta till mig, men det mesta visste jag redan.
När vi slutade och gick ut från skollan skulle en av mina lärare ta en cigg: "It's ok, because
I had an orange first. And I will call my pizzadeliverer and ask if they have vollkorn-pizza".
Och just nu ligger jag i sängen med datorn i famnen och chokladkakan bredvid mig.
Men tro mig, jag äter jättesunt. *Lite choklad på fredagkvällen måste man ju få unna sä!*
Eller kanske inte. Jag vet inte. Gott är det i alla fall.
I helgen ska jag umgås med mina fina dansvänner från diverse länder.
Det blir filmkväll, loppis och vin. Sådant tycker jag om. Jag har fina människor omkring mig här.
Trots det så saknar jag mina Sandviken-Gävle vänner. Dock börjar väl även dem
att försvinna från Gästriklands marker. Åtminstone snart.
Jag har i alla fall fått komma tillbaka till dem emellanåt. Vinat hos moa, fikat på sparven,
klappat kajsas hund, åkt 41an med Lovisa, sovit i Mathias säng, fnissat med syrran...
Allt det som hör till. Sådant som är som det alltid har varit.
Nästa år kanske det inte blir så. Nästa år kanske alla har gjort som jag, det vill säga,
dragit sin kos. Baj baj gästrikland du sköna.
Och hur blir det då när man kommer tillbaka? Det finns där inte direkt något paradislandskap
som väger upp ensamheten. Sandviken å Sandviken.
Ack arma Sandviken.
Vad ska jag göra under mina skollov? Malmö, London, Berlin, Stockholm... Sandviken? Umeå?
Var kommer ni att ta vägen mina nära och kära?
-Ja men Nelly, var var du själv vägen?
-Det ser nog ut som att jag stannar.
-Men hur ska det gå?
-......
Det går nog.
tvåsamhet
träningsvärk, konst och frukt
Idag har jag varit på bra humör. Dagen började med att jag till fukosten loggade in på min facebook.
Jag har nämligen ingen tidning, så datrn brukar få roa mig vid frukostbordet.
I min inbox fann jag tre mail: Ett från min syster, ett från min bäta vän och ett från min pojkvän.
Alla tre på en gång! Och alla mail var fyllda av livspepp. Det resulterade i glada miner från mig vid balettstången.
Bra prestationer brukar ju födas av glatt humör och vipps så hade jag gjort en prima (typ då)
arabesque-turn. Sen fortsatte jag denna duktighet genom att promenera hela vägen hem i stället
för att åka tunnelbana. *guuu, ja ba kände hur fettt brändes bort, mumms tjejer*
Nu har jag just kollat på filmen från mitt projektarete jag gjorde på gymnasiet (herregud vad
skumt att prata om "gymnasiet" som om det var längesen) och där kom blandade känslor.
Jag hoppas verkligen att jag fått bättre hållning sedan dess. Varför sa ni inget?
Jag skulle behövt en liten iwanson balettlärare i örat då: "Nelly, why do you look like a sad chicken?"
eller något liknande...
För övrigt kommer jag alltid på mig själv med att se hemskt komisk ut när jag skådar dans.
Mina fötter snurras medan tårna spretar åt alla håll och jag stirrar stort och argt med ögonen
(lite som när man får stirrblick) samtidigt som jag gungar huvudet upp och ned,
som om jag tittade på en långsamt studsande boll.
Huvudet gungar inte ens i takt till musiken. Det är bara någon skum koncentrationspryl jag råkar göra.
Det var för att bjuda på lite "private info". Nu övergår vi till seriösa topics. (WOOOO)
Igår var jag på konstutställning på akademien. Det var ett verk med olika filmprojektioner,
med en film som jag var med i som dansare. Det var helt fanastiskt bra.
Faktum är att jag faktiskt inte kommer att skriva mer om det här. Det går ju inte att beskriva ett sådant verk med ord riktigt. Sedan råkar jag även vara urusel på att använda bra beskrivningsord.
De ord jag använder när jag sett ett sånt här makalöst projekt är: "fett" och "najs".
Jag är väl inget annat än en sketen liten tonåring.
Mina klasskamrater och jag satt och pratade om ilvet uanför skolan. Det vill säga...
facebook?
Vi har beslutat oss för att genomföra diverse aktiviteter tillsammans på vardagkvällarna.
En facebookgrupp har startats och vi kallar oss för PanterTanterna. Bra va?
Här ska pysslas och promeneras och yogas och simmas och filmtittas.
Eller filmdiskuteras som vi så fint kom fram till. Ni vet, som i den där hemskt dåliga
amerikanska filmen, där de träffas och diskuterar en Jane Austen-bok i taget....
Lite den kör vi!
Vi får se hur det blir.
Tillsammans är man mindre ensam.
Och på tal om det. Om en månad kommer Mathias hit.
Nu ska jag försöka öva lite. hejdå.
hemma bra men hemma bäst
Men å vad dum jag är. På grund av att jag slutat blogga över jullovet så har jag gått från femton kompisar som läser min blogg, till fem kompisar som läser min blogg. Kom igen nu kompisar, nu är jag här igen!
Jag tänker nämligen inte länka till min blogg någon annan stans och skriva:
"nytt inlägg idag girls, kolla vad jag har på mig!" (hellre äter jag julskinka)
Egentligen är jag faktiskt inte besviken på er. Jag bryr mig inte om dessa små ovesäntligheter.
Jag har flygt/flugit/flygit/flugt hem till München nu. Från mitt hem Sverige. Jo, jag lever i en slags mellanvärld.
Det känns lite som i populärmusik från vittula, de som inte vet om de tillhör Sverige eller Finland då byn ligger på gränsen. Min gräns är dock inte lika konkret, ty jag har ej en gränsgräns.
Det skulle i så fall vara flygplanet. Fast flygplanet är inte mitt hem och jag ägnar ju i det stora hela inte alls mycket tid på det. Hursomhelst (som jag alltid måste skriva)
jag menar inte att jag inte har något hem, jag menar att jag har två hem. Människan har ju detta ingrodda behovet av trygghet som man ofta relaterar till att ha ett hem. Och om man nu har två hem så blir det ju lite som två halva hem. Därav kallar jag det att jag lever i ett slags mellanting av nånting.
Dock är faktiskt inte min lägenhet lika mycket hem som hemma så därför skulle jag inte säga två halvor utan snarare en trekvarts och en kvarts.
Nu befinner jag mig alltså i mitt kvartshemmiga hem. Låt oss nu kalla mitt rum för kvarten.
Flygresan gick bra och lägenheten ser bra ut. Vi har invigt vår nya fantastiska diskmaskin (vars nedersta ställ inte går att dra ut, då luckan slår i väggen när man öppnar den. vårt smala kök, ni vet),
vår fantastiska tvättmaskin och torkat bort skit från vårt ej så fantastiska kylskåp.
Idag befann sig jag och Malin på stan för att fynda på rean men mest fyndade jag på vår halvskabbiga lilla underbara seconhand-butik som ligger alldeles runt hörnet. Ni ska få se va! En till gammal kaffeburk, en till glasskål, en liten låda som man kan ha fina saker i, en senapsgul basker och såna fina gamla reklambilder som man kan spika upp på väggen!
Det jag saknar nu i mitt rum är en trasmatta och en stor affisch/tavla till en av väggarna. Jag vill helst ha den klyshiga casablanca-affishen. Eller kanske cabaret... Eller harry potter!
*skoja ba*
Det känns bra att vara här, jag gillar stället så mycket och Sandvikens miljö i allmänhet är ju som en liten diarrépööl i jämförelse. Bortsett från vårt hus såklart.
Vädret här, hörni. Sol och asfalt. Våren är på väg men jag tänker inte ropa hej förens jag har kommit över bäcken, ty denna stad har sina vädersvägningar.
Men ändå... Våren! Och tänk va, när far min skutsade mig och Malin till Arlanda så tyckte jag att det var läskigt på grund av all snö som kom farandes.
Vi hade meterhöga vallar på gatan i sandviken och man blev aldrig riktigt sugen på att gå ut.
Och sedan anländer man till nutellaland och skådar en vårsol och får känna doften av nytorkad asfalt.
Då må jag säga att "I love my life" (som vår åttiotalsjazzlärare ber oss tänka innan vi intar startposition).
Vi får dock se hur mycket I love my life efter måndag, första skoldagen.
Å, tro mig, jag älskar att dansa, bli tränad och så vidare. Jag är bara rädd för risken att våra lärare kommer anklaga oss för att vara lata och feta såhär efter lovet. Men om så vore så skitsamma,
för mitt nyårslöfte är att...........: Se saker från den ljusa sidan!!!!!!!!!
Å mamma, nu blev du bra stolt va? Tänk en sån liten solstråle jag ska bli.
Och mina lärare sen. Nu ska ni se på "opened-up-face". I LOVE MY LIFE!
......Nej, jag ska inte bli jazzflicka. Dessutom älskar jag faktiskt mitt liv för om ett litet tag kommer min allra käraste syster på besök! Det känns fantastiskt. Nu ska jag visa henne vad stor jag har blivit, låtsas kunna hur bra tyska som helst, leta fram konstutställningar åt henne och bjuda på god hemlagad mat!
.... En gång till: *skoja*
Haha, trodde du det syster? Att jag skulle laga mat till dig? Nog för att jag har blivit ganska duktig,
men nu nu ska vi inte försumma det vi kan få tack vare dig. Jag gillar mat.
Precis NU blev förresten mörkt ute, hux flux vad fort det gick. Klockan är 17.20.
Ni då svennisar, ni har väl haft mörkt hela dagen va? hähä.
"Hähä" är för övrigt det äckligaste sättet att stava ett skratt med. Mycket äckligare än höhö och hehe.
HÄHÄHÄ. Låter som ett gamalt pervo som just tagit en servitris på stjärten.
Nu ska jag leka med grannen.
jullov
Hej allesamman. Jag bloggar liksom inte nu, utan njuter bara av mitt fantastiska jullov.
Men det har ni ju vid det här laget förstått.
Jag klistrar in en bild på min bror och brorson, tagen för några år sedan.
För att min brorson är det sötaste man kan hitta i hele vide världen. Jodå.
*hoppas att ni njuter lika mycket av snön som jag puss puss*
16e december
Och så kom den. Sista kvällen på detta år som jag sitter här på min rosa plaststol, vid mitt vita rangliga träbord för att meddela mina nära och kära vad jag sysslar med och tänker på.
Dock kommer det att komma ett högt antal fler tillfällen, skillnaden är bara att i min kalender kommer det att stå 2011.
Idag kan jag äntligen säga att det är i morgon det händer. Jag åker till Sverige för att tillbringa mitt jullov tillsammans med min familj, vänner och framför allt så har jag tre veckor på mig att umgås med min vackra pojkvän. Karln, som jag brukar säga. Fast på skoj då. För egentligen, må jag ju säga, är jag inte är ett direkt stort fan av girlsen i viken som på gävlebussen frågar varandra på sitt uuunderbara sandviksmål "hur äle mä karln din daa?"
Å, om det är något jag inte saknar så är det den bussen och den dialekten. Det hör lite ihop för mig... Ni vet, när ipoden är urladdad och man blir tvingad till att sitta och lyssna till resenärernas samtal med varandra eller i telefon. "kolla snygg 'on va lå" "ahmä guuuu va dryyyygt jävela bussjävelll" "Fan gjordde dö i lördass då jäla fyllååå"
Å, säger jag bara. åååå, myyyyssssiigggt. Nejdå, vissa kan ju såklart prata sandviksmål på ett ganska hurtigt och trevligt sätt. Och jag ska inte säga något, jag som just fått höra att jag använder såna fantastiska Stockholms-I:n emellanåt. Why do I do that? Bonde söker fru, Nelly söker i:n. I:n som man inte säger sådär långt bak på tungan så att det mer låter som ett jällt pip en som en vokal.
Hur som haver, jag packar nu mina väskor inför i morgon. ´Den stora resväskan består av träningsklöäder, klänningar, balettskor och julklappar. Den lilla består av värdesaker plus sånt som inte får plats i den stora.
Typ som en extra jacka och herregud vad intressesmurfarna hoppar upp och ned nu!
Ursäkta mig. Jag kan däremot berätta helhjärtat om mitt senaste inköp. En stoor, stickad, senapsgul halsduk.
Så bra det kan bli på halsduksfronten liksom. Stor. Stickat. Senapsgul.
På tal om senap, gud så jag ska äta gott bröd med prästost och skånsk senap i jul. Så himla gott ju.
"så jäla GOTT liksomee" som de på bussen skulle sagt.
Men nu kom jag ju på vad jag egentligen skulle skriva om!
När jag kom hem från skolan idag så var här två stora polska karlar som påbörjat ombygget av vårt kök!!
Fantastiskt att få ett nytt kök, det blir en perfekt julklapp till oss. Inte lika fantastiskt dock att ha dessa två (förmodligen svartjobbande) polska män som röker, släpper ordentliga brakade och skriker och svär i vår lägenhet. Vi uppskattar att vi inte förstår ett jota av vad de säger. Men... Nu börjar jag tycka att de kan sluta för idag. På grund av att köket är ockuperat så fick min middag bestå av fullkornsflingor med mjölk. Och frukt. Och lite choklad. *hiihiii* (stockholms iii)
Men det börjar nu bli dags för mig att ta på mig något annat än mjukisbyxor. Snart bär det av till skolan för att de kvälls-elevernas genrep inför någon föreställning de har i morgon.
Sen mamma, sen ska jag hem och se efter om jag glömt något inför morgondagens resa.
Aber das glaube ich nicht.
PUSS PÅ ER MINA SMÅ KYCKLINGAR
sagan om prüfung
Baletten var första uppdraget och lärarna satt på rad med spegeln i ryggen, liksom under en audition. Sist av alla kom drottningen in. Hon hade klackskor på fötterna, dagen till ära och antecknade nogrant under tiden då vi dansade.
Efter plijén och tendun var min rygg samt panna genomblöta. Precis som det ska vara när man "jobbar äset av sig".
Efter baletten genomförde vi två moderna diagonaler, en modern kombination, en jazzdiagonal, en jazzkomination plus en hiphop. *man spar ju alltid det bästa till sist*
Efter två timmars svett, nervositet och flashbacks till audition-våren var vi klara och jublade samt applåderade i studio nummer två, där vi hade våra ombyten och vattenflaskor för tillfället. Nu återstod endast att få höra vad drottningen hade att säga oss. Efter en timme samlades vi i studio nummer ett för att få höra gemensam kritik.
Baletten och moderna hade sett bra ut, men när det kom till att prata om jazzen så snörptes det en aning på drottningens mun och jag anade en del himlande med ögonen.
Dock kan man inte alltid vara bäst. hehe. Morgondagen skulle bestå utav enskilda samtal med varje lärare.
Det var alltså idag.
Jag fick idag höra att jag ser för allvarlig ut. fokuserad är jag och jag kämpar på men mina lärare kan ibland få intrycket av att jag "inte vill vara där". Självklart vet dom om att jag egentligen vill det, annars skulle jag inte vara där. Utbildningen kostar dessutom... en... del...
När jag fokuserar kan mina ögonbryn rynkas och jag tenderar att se orolig, ledsen eller arg ut.
Jag har fått höra sådant här tidigare, men inte lika mycket! Lärarna har haft svårt att veta vad jag egentligen tänker på och vill. Att responsen de får av mig efter att jag fått kritik, kan vara lite odefinerbar.
Under samtalet med min jazzlärare frågade hon vad jag anser att jag tillför för energi. Jag svarade att jag kan känna av vilken stämning som behövs i klassen, att jag kan sprida glädje om det så behövs, men att jag oftast är väldigt fokuserad och seriös. Hon svarade "ja, det här med glädje vet jag inte om jag sett hos dig".
WHAT? Tänk att man är så fruktansvärt omedveten om vad man gör med sitt ansikte.
Alla lärare sa samma sak i dag. "jättebra nelly, jättebra. men ditt ansikte, ditt uttryck... du måste jobba på det"
Några av mina klasskamrater instämde. "du tenderar att se lite väl allvarlig ut".
Hehe. Jag är född med det fejset så det blir svårt att jobba bort. titta bara på bilden från 93 när jag sitter i kaninburen. It's my look! Men självklart kan det ge dåliga vibbar att se allt för allvarlig ut. Så under mitt höstlov ska jag jobba på att "ligthen up a bit".
Väldigt intressant att få höra den här kritiken, för jag har verkligen verkligen inte fattat att jag gör det såpass mycket!
Hursomhelst så fick jag självklart höra fina saker också. Förvånadsvärt mycket fint från balettläraren, vilket kändes helt underbart. Stretcha ska jag dock göra, för det jag saknar är höga ben. Starka är dom, så det som nu krävs är vighet. Så man har någonstans att slänga benen så att säga.
Jag blev inte tillsagd att ändra min kost men mina vänner fick höra det. Jag hoppas att de kan skita i det. De är så fina människor, så vackra och så duktiga och jag hoppas innerligt att de inte börjar se sina kroppar på ett annat sätt nu. Jag var arg idag. Jag ska inte uttrycka mig så mycket mer om detta ämne här på bloggen.
Men arg har jag varit.
Ikväll ska klassen äta ute tillsammans och kanske ta en och annan drink. det är ju ladies nigth...
Får se hur vi mår på baletten i morgon. Jag som inte får se sur ut..
Här är jag och min klass.
far longer than forever
Där har vi tittat på Svanprinsessan och stoppad i oss mina hembakade lussebullar
som kändes en aning misslyckade men ändå helt okej. Åtminstone i jämförelse med
spenatsoppan jag lagade åt mig själv idag. Jag hade en lite väl positiv inställning till min egen improvisationsförmåga.
Mina tår känner en viss smärta efter dagens vandring i stan. Vi letade julklappar bland de stora folkmassorna och fann även en del. Några till oss själva också... "man måste ju unna sig lite" är ett välanvänt uttryck bland mig och mina kamrater.
I morgon är det söndag vilket innebär att alla butiker är stängda. Detta innebär i sin tur att det kommer att uppstå en del problem under morgondagen med tanke på att vårt disk -och tvättmedel är slut.
söndagar brukar för mig var städdagar men vi får se hur vi löser det. Jag har i alla fall löst stopp i avlopps-problemet och jag har skrapat ur all skit i ugnen som idag fick vår lägenhet att osa och stinka bränt.
Jag sitter fortfarande med fönstret öppet...
Så, det var min lilla uppdatering om min roll som hemmafru.
Egentligen ville jag skriva här för att tala om hur mycket jag trivs med mina tysklandsvänner.
Nu har jag sagt det. De är så fina hela bunten och de bidrar till att min vardag blir oerhört trivsam.
Vad som väntas i natt är några böner för att jag ska hålla mig frisk till åtminstone efter tisdag.
Snälla. Snälla bli inte sjuk, Nelly.
Ett och annat twin Peaks-avsnitt blir det även att somna till.
See you later aligator (skrev jag alltid när jag var elva år och jättetuff)
noch ein mal stopp i avloppet och en tia försvunnen
Det första hon tänkte när hon vaknade var "Idag är det en vecka kvar". Denna tanke fick Nelly på ett strålande humör. När hon såg på snön som föll tänkte hon att "idag ska jag ta tunnelbanan till skolan". Tack vare denna glädje som spridits i hennes kropp så tänkte hon även att den här dagen skulle hon köpa en biljett!
Hon skulle göra det rätt för sig och stötta kollektivtrafiken genom att inte planka.
När hon, efter en kort vandring i snö och blåst, kommit fram till biljettautomaten tänkte hon "jag slår på stort och köpper en remsa. lika bra". Så hon tryckte på Streiekarte-knappen och lät sedan automaten ta emot hennes tio euro. Sedan hände något alldeles förskräckligt. I luckan där biljetten ska komma ut, kom det inget ut alls.
"helvetes jävla satans skit-maskin" sa nelly ganska högt, då tyskarna ändå inte kan uppfatta betydandet av hennes ord.
Nelly bestämde sig för att om en kontrollant skulle begära böter av henne skulle hon vägra.
Vad begärs det egentligen av en fattig student?
resten av dagen klagade hon. "Är det så här man behandlas för att man är en god medmänniska som vill att allt i samhället ska gå runt?".
Sedan när hon skulle sätta sig för att skriva allt i sin blogg så slog det henne:
karma. Jag har ju faktiskt struntat i att betala så pass många resor, så den här tian kanske täcker det?
Knappt... Men ändå.
Äsch, nu ska jag sluta tänka på detta och börja tänka på stoppet i köksavloppet.
Igen.
orangen mit nelken und prüfung und schnee
Igårkväll begav jag mig iväg för lite lusserep.
Efter en stunds sång-försök fick jag veta att luciatåget blir på fredagen, inte måndagen.
Det innebar dessvärre att jag var där i onödan, då jag flyger till sverige på fredag...
Efter det beskedet traskade jag tillbaka till mitt rum för att lyssna på beach boys julalbum
och pynta apelsiner med nejlikor. Det doftar juvligt må jag säga. Malin hjälpte så klart till.
Det är hon som är det duktiga pysslaren i familjen. Jag är bagaren! Gabriella är äventyraren
och vår tyska kamrat är... sjusovaren?
I morgon är det bara en vecka kvar, sedan har jag tre veckor av julgodis och pussar framför mig.
Först - das prüfung! Fick idag världens argaste blick av läraren för att jag hade skjorts i stället för tights.
Vi skulle nämligen ha samma kläder idag som vi ska ha på provet.
Väldigt viktigt med tights. mm... eurhm... ja.
Smink ska vi tydligen helst ha också! Jag brukar i och för sig ha foundation under ögonen på klass,
men det är mest för att vara snäll mot min omgivning och för att inte få en chock så fort
jag ser mig i spegeln (vilket jag gör upprepande i min vardag)
Saken att de faktiskt vill att vi ska ha smink... Ja, det är då inget som förvånar mig egentligen.
Hela det här provet känns bara så väldans krystat. Bajsnödigt så att säga.
Dock tycker jag mestadels att det är roligt och lite spännande.
För att sluta tjata om det förbaskade dansprovet så går jag över till ett annat ämne.
Vad ska jag göra i helgen?
Baka lussebullar och kola! Jag och mina klasskamrater har bestämt att
på onsdagen ska vi alla ta med julgodis till skolan och snaska på hela dagen.
Onsdagen kommer nämligen bara gå ut på våra individuella samtal med lärarna.
Så under all väntan ska vi smocka i oss en massa gott...
Förresten, ni ska få en liten väderuppdatering:
Förra veckan var det jättemycket snö här. Igår var det tio plusgrader. Idag snöade det igen.
Kramkalas på er mina små kycklingar
uppskattar julfeelings i plusgrader
Efter skolan handlade jag röda stickade vantar, vit stickad polotröja och rökelser med kaneldoft!
I helgen ska jag baka lussebullar och kola, bara för att jag helt enkelt inte kan låta bli!
Jag har även skrivit upp mig på listan som var upptejpad i omklädningsrummet:
"hej alla svenskar, snart är det dags för luciatåg igen, skriv ert namn på listan om ni vill vara med!"
En självklarhet! Jag har inte gått luciatåg sedan jag gick i femman.
Det vill säga för... sju år sedan?
Och ni vet hur det är, man uppskattar saker mer när man inte har dem... Så nu när jag inte
längre bor hemma och inte längre har den svenska jul -och luciahysterin lika nära,
då passar jag på att mysa till det ordentligt.
Jag som förra året sa att det skulle vara min sista "riktiga" jul. haha! Nä-äru. Här ska julas och lussas.
Nu till exempel, när jag övat klart i mitt rum, ska jag dricka chai-te och äta mandarin
medan jag lyssnar på min jul-lista på spotify. Ute håller snön på att smälta efter regnet
och efter dagens sköna plusgrader. Det gör mig dock ingenting. Nog må jag vara julig i år,
men jag står fortfarande fast vid det jag tidigare sa om min inställning till snön och kylan.
Dessutom råkar jag veta att det blir femton minusgrader nästa veckan....
Men nu har jag ju en polotröja!
Dagens finaste: Frank Sinatra.
Vad önskar ni er i julklapp?
något stickat kanske?
vinter
Oftast börjar man varje år att längta till vintern så småningom. När det är ruskhöst. Då vill man ha den vita snön som förgyller kvällarna.
I år längtade jag inte alls till vintern. Här i Tyskland har hösten varit så vacker så behovet efter snö har inte alls funnits. Minnena från förra vintern gjorde inte saken bättre... då ångrade jag allt gott jag någonsin sagt om vintern. Jag menar... KYLA. Hur kan man tycka om att frysa?
Nu är det vinter. Jag känner mig så inlåst. Alla eftermiddagar och kvällar efter skolan kan man inte göra annat än att sitta inne. Inte ens en promenad vill man ta på grund av all äcklig snö som förpestar världen. Och mina skor.
visst är det skönt att ta det lugnt på kvällarna. Se en film, äta mat, öva, chatta.... Men Efter flera kvällar i rad av samma innesittaraktiviteter så blir jag rastlös. I början på terminen var det bara skönt, då var man så utmattad efter skolan. Men nu har man fått mer energi och ork. Och då kom snön....
Fin må den vara när det är riktigt kallt och vitt. Men bekvämt är det inte. Och idag har det varit blask.
finns det något värre i hela vida världen förutom blask? (exklusive terror, krig och klimatförstörelse. Och otrohet då. och brustna hjärtan, våldtäckt och OKEJ då, jag tar tillbaka uttalandet... men det är jobbigt med blask)
Facebook. Herregud Facebook. Jag har, efter snön, ett seriöst stort problem med facebook. Det har blivit mitt andra hem. Jag vet att alla tycker så mer eller mindre, men för mig har det börjat gå över gränsen!
Men som sagt, när det är snö och kallt och man är trött.... var ska man ta vägen?
Vad jag än ska göra framför datorn så skriver mina fingrar alltid per automatik FACEBOOK.COM. Och inte förens efter en stund inser jag att: vänta nu, hit skulle jag ju inte alls..
Och sen när alla ens "händelser", mejl och nyheter börjar ta slut, ja då sitter man bara och bläddrar bland kompisars kompisars bilder. Även då tar det ens stund innan man inser:
...... Vad fan håller jag på med?
Jag ska nog tvångsbegränsa mig själv, bara för sakens skull.
Förresten. Ni svarar inte på mina läsarfrågor så nu lägger jag av med det.
Jag börjar med dagens finaste i stället.
Dagens finaste: Att barn i tyskland blir skutsade på kälke överallt.
asfalt och snö
Foto: Sigrid Ejemar?
Jag vill koreografera. Jag hoppas mest av allt att jag ska klara det här.
Att bli duktig. Hitta inspiration. Kvalitéer.
Bli.
Bäst.
dags för lördagens inkorrekthet
You know it seems the more talk about it, it only makes it worse to live without it.
But let's talk about it. Wouldnt it be nice.
Kolla vad snyg jag är!!! visst är jag snygg?
Jag gjorde några försök att se het ut men jag ser liksom mest bajsnödig ut.
Hur fan kan de minerna ha en sån stark koppling till varandra för mig?
Det är som att jag försöker bajsa ut sexigheten.
"för dom är kaputt in das kopf" - Malin
Jag gick hem från skolan tidigare i dag pga av bland annat magont.
Efter några timmars vilan gick det dock över och det var ju tur, för sedan skulle jag och Malin på en liten dansföreställning vid namn "secret solo" som består av fem olika solon.
Vi vandrade ut i mörka vintern och var så säkra på att vi skulle hitta dit.
Det gjorde vi dessvärre inte. När klockan slagit "nu börjar det" och vi inte fortfarande inte visste vilken rikting vi skulle ta, beslutade vi oss för att traska tillbaka till schleissan (mitt fina smeknamn på gatan)
Så nu sitter jag här på ändan igen och med magen fylld av te. Oron över att mitt flyg hem ska ställas in börjar avta. Jag kan vänta med att bära den rädslan i två veckor till. En vecka kanske..
Jag vill verkligen hem den sjuttonde. Jag trivs här men jag vill verkligen hem då.
Hem till glögg, pepparkakor och såklart världens finaste pojkvasker.
Jag funderar på att åka till IKEA på lördag för att köpa kalles kaviar, pepparkakor och kanske två nya stolar.
Dock borde jag öva inför provet som sker tisdagen den 14/12. Dansprov. Shittpåmfritt.
Just nu känner jag mig ganska lugn inför det. Kanske lite väl lugn...
Efter provet ska två dagar gå till att prata en och en med varje lärare. Prat om hur man sköter sig, presterar, developerar och vad man själv anser. Läskigt men spännande!
Jag hoppas bara inte att dom ber mig att gå ned i vikt. Men det tror jag inte, då skulle de bett mig redan.
Och jag menar... Vem i hela fridens namn är så pass kaputt in der kopf att dom ber någon att gå ned i vikt innan JULLOVET?
Nu ska jag skypa. I morgon ska jag få massage.
Ich tanze, du tanzt, wir tanzen
Det vill säga att jag vet inte alltid om det är mig eller skolan det är fel på...
Jag har alltid varit en person som har nära till sina känslor -vilket nu lät väldigt fint- men ibland kan det bli något problematiskt att vara så "känslig" som jag. Lite väl emotionell kanske man kan säga.
Eller?
Mer och mer lär jag mig att inte ta åt mig saker på fel sätt eller att inte ta det personligt. Vissa dagar kan man ta kommentarer om hur dåligt man jobbar, och vissa dagar känns det som ett knivhugg om en lärare ser på mig och säger: Det där var skit.
Att jag har valt just dansen är inte så konstigt med tanke på att jag alltid varit fysisk, hyfsat kreativ och just - emotionell (vilket ord... finns det inget annat ord?). Dansen har alltid fungerat som det perfekta språket, botemedlet och konstformen för mig.
Just för att jag lätt drar in känslor i dansandet gör hela "att bli granskad"-saken så mycket... känsligare.
Vi får kritik både som helklass och som individer. När jag då gör en koreografi eller fras där jag tar i ändå från tårna, kämpar mig svettig och dansar från hjärtat, för att sedan få höra "ni är inte bra idag, ni är för mesiga".
Då svider det lite. Menar hon mig också? Hur fan kan svetten lämna såna här spår om det inte var för att jag tog i? Hur kan det inte synas i mitt ansikte att jag inte dansar från mitt hjärta?
Och så blir Nelly ledsen...
Men jag kanske måste skärpa mig. Eller. Jag måste skärpa mig.
Det kommer alltid att vara såhär. Det är inget farligt alls, det vet jag. Det är bra att jag blir pushad på det här sättet, och det är ju det jag alltid ha velat bli!
Jag måste bara skriva av mig lite.
Finns det någon expert där ute? Hur ska man fokusera på klass för att skydda sig mot ledsenhet?
Ledsenhet... Ett sådant ledsamt ord...
Idag fick jag för övrigt paket på posten! Av mamma och pappa. En adventspresent.
Typ hur fint som helst ju. Massa godis och fotvårdsprodukter. Precis vad en dansare suktar efter.
Jag vill avsluta det här blogginlägget med en läsarfråga:
Vilken är din favvokärlekslåt?
fransk tjej med en kropp som en grekisk staty
Nu tänkte jag strö-prata lite om min dag och mina tankar.
På baletten gick det väl helt okej. Efter diagonalen skreks det "NELLY, that was the STIFFEST balancé in history!!!"
Jag kunde inte direkt bli ledsen. Det stämde ju, jag kan inte göra balancés bra alls. Så det är nog lika bra att ha hennes spansktyska ryt kvar där i bakhuvudet. Då kanske jag får till känslan till slut...
Under modernklass numero zwei fick jag i alla fall beröm. Det är en sådan grej jag kan leva på ett tag.
Jag hoppas inte att mina klasskamrater tycker att jag är fånig eller divig nu, som blir så stolt av en kommentar.
Men för mig gör det ganska mycket. Hon sa att jag fick till känslan hur bra som helst och att det såg jättebra ut och att hon blev så himla glad av att se mig dansa den frasen till den franska låten. "You look like a little french girl"
så himla glad blev jag då ju. Kanske ska ha min basker på under nästa lektion.
I morgon ska jag göra världen konstigaste grej. En konst-grej. Jag är så himla knäpp jag.
Men jag gillar ju konst och sånt. Det blir nog bra. På facebook har jag ju skrivit: Allt för konsten.
Det som står på facebook är det som stämmer, så självklart! Nu får jag stå för min sak.
Å. Jag älskar konst. Jag ska bli nördig kulturtant när jag blir stor.
En huslig tant som bakar bullar och går på alla föreställningar och vernissager.
Långt hår ska jag ha också. med sjal i.
Mina barn ska heta Frans, Mårten, Hedda och My och jag ska ha ett piano och ett dragspel och en gitarr.
Och en triangel ibland när moster Kristin är på besök. Det är hon som spelar triangel.
Eller så blir jag en sån där singelkärring som bor ensam med sina katter och som en dag får för sig att hon ska prova sina gamla tåspetsskor, så hon ramlar och bryter lårbernshalsen.
Eller så ska jag gå och lägga mig nu.
Jag lever!
Hej bloggennn!!!
ni får ursäkta mig. När huvudet är fullt av oro så har man inte energi över att skriva blogginlägg.
Att blogga är dessutom lite som att äta choklad. När man väl kommit igång så är det
nästan omöjligta att sluta men när man väl har slutat så tänker man knappt på det längre.
Nej, jag bara skojade. Jag har alltid chokladsug.
Det som tyngde mig förra veckan var problemet med min vampire weekend-biljett.
Den kom aldrig med posten. Jag mejlade, ringde, mejlade, ringde och fick svar så sent
som samma dag som spelningen.
Då var det för sent att göra något åt saken
- Kan jag inte få komma in med kvittot då?
- hm. Nej.
- Kan jag inte få en epost-biljett då?
- hm. Nej. Men jag hoppas du kan få en trevlig kväll trots allt.
- Det blir nog svårtHEJDÅ.
Jag ska dock få pengarna tillbaka. Det har inte gått framåt på den fronten direkt,
men jag ska ligga i med telefonsamtal minsann. Här ska betalas tillbaka, mina vänner.
Men jag fick faktiskt en trevlig kväll, trots allt. Först begavs (ett riktigt ord?)
det bort några husnummer till en superhero-maskerad där det dansades med klasskamrater.
Sedan efter en mellanlandning (påfyllningsdags) hemma hos mig så far vi ut mot ett ställe
som heter Atomic Café.
Så nu vet jag var alla pottfrillor gömmer sig minsann! Dock är tyskar lite lama på dansgolvet.
Eller så är det så i alla storstäder... Flera människor står i en stor klunga och poserar och gungar
lite i takt till musiken. Hm. Inte riktigt därför jag går ut på klubb.
Ska det dansas så ska det. Och det gjorde det.
Flirtiga är dom minsann i detta nutellaland. Det kan vara både roligt och irriterande såklart. Irriterande när man tror att man har en normal konversation tills man nämner att man är svensk och får den här reaktionen: ”ooouuuuuuhuuu yummie *blink blink blink*”
Nej, då blir det inte så mycket mer av den konversationen. Sen är jag såklart som alla människor och känner mig helt enkelt otroligt snygg av att vistas i Tyskland.
För att gå över till ett annat ämne som också berör mitt liv. Terror!
Jag är lättskrämd. Jag har en liten gnutta flygrädsla, en liten gnutta klaustrofobi, är mörkrädd
och tenderar att vara paranoid. Så när terrorattacksvarningsmätaren går uppåt sitter jag lite som på nålar.
Ganska mycket till och med.
I morgon ska jag lämna in min cykel på lagning och sedan ska jag undvika tunnelbanan så
mycket som det går. Jag ska även undvika att befinna mig på centralstationen
men under flygresan hem vetefan, jag får ta mig några huttar innan påstigning helt enkelt.
Mamma lugnade mig igår genom att säga: det berör inte staden du är i.
Sedan fick jag höra motsatt i morse. München är hotat. Herregud.
Alldeles just nu har jag ingen konstig magkänsla utan skulle kunna skämta bort det ganska lätt.
Men när folk pratar om det och när jag åker tunnelbana (får stora obehagskänslor på morgonen
när det är mycket folk och tåget stannar i en tunnel) så jag kan få panik.
Men, vad ska vi göra. Jag kan inte sluta leva pga rädslan för att dö.
Å nu åt jag en mandarin och tänkte i stället glada tankar. I helgen börjar julmarknaden i München och dit ska vi såklart gå! Hålls vid Theresienwiese, det vill säga samma område som oktoberfest.
Nu ska jag visa lite bilder från mitt liv. Vi börjar med resan till Sverige:
Theresia och Rosanna, mina flygkamrater! Jag och Rosanna får höra att vi är lika varandra.
(hon är snyggare i verkligenheten ;) )
Jag försökte inbilla mig att det är fantastiskt att flyga.
Min otroligt snygga pojkvän i en otroligt död stad men på väg till världens bästa loppis.
en ful bild men på mig och mina favoritmänniskor i stockholm.
Kristin min syster och jag var på naturhistoriska muséet.
FOX IN THE SNOW!
I shoppen hade de gosedjur som var bakterier. Här är jag med... syfilisbakterien?
När jag kom tillbaka till München hade jag födelsedag och fick några presenter!
Och chokladtårta!
Ibland städar jag mitt rum. Nu ska ni få se hur några av mina hörn ser ut:
Puss
the day of misery. typ.
Min väckarklocka ringde aldrig i morse, så jag vaknade en halvtimme för sent av ljudet från köket.
Upp och hoppa, stressa stressa.
Inte nog med att jag fick stressa. Det spöregnade ute. Att stresscykla i spöregn är inte det trevligaste.
När jag skulle parkera cykeln så råkade jag välta den och tre andra (ni vet, dominoeffekten)
och när jag duktigt ställt upp alla cyklar och böjt mig ned för att låsa min, så tappade jag ut alla min mynt på den blöta backen. Jag som trodde jag var nog försenad.
När baletten sedan började hade jag alltså inte hunnit värma upp, vilket kändes ganska otrevligt.
Dansmässigt har det annars gått bra i skolan. Jag har i alla fall haft energi hela dagen så jag har kunnat prestera så bra som jag kunnat. Det tycker jag nog.
När dagen väl var slut så var det inte bara mörkt ute. Det regnade. Nej. Det snöade!
Jaha. Hungrig, trött. cykla i blasksnö. Nej.
Och nej. Det blev det faktiskt inget av. Min cykel hade fått punka.
Det här resulterade i att jag fick vandra den blaskiga vägen till U-bahn i tygskor och ingen mössa.
Man brukar bli lycklig när första snön faller. Men den här föll inte. Den regnade.
Snö som regnade. De iskalla flingorna fastnade i mitt ansikte, smälte och rann ned för hakan.
Punkacykel på släp. Hjälm i handen. blöta skor. Kurrig mage.
Något som skulle toppa den här historien skulle vara om jag varit singeltjej och
hamnade bredvid en snygg kille på tåget. För tro mig. Jag var inte så söt efter den gångsträckan.
När jag sedan anlände hem öppnade jag min almernacka för att se vad jag gett mig själv för uppgift denna dag.
"dammsug rummet förfan".
Inte ens jag själv var snäll mot mig själv den här dagen.
Jag satte mig ned vid datorn för att äntligen köpa min konsertbiljett till helgen.
Slut på biljetter.
Jag var beredd att gråta men inte än. Om ett tag. Först var jag tvungen att andas några sekunder
och berätta för Malin att jag tyvärr inte skulle följa med på Vampire Weekends spelning i helgen.
Tur att jag berättade för henne. Hon hade mer energi än jag så hon var abitiös nog att
leta upp en ny hemsida där de fortfarande sålde biljetter!
Så nu ska jag dammsuga mitt rum med vampire weekend som soundtrack.
Sen ska jag på skypedejt.
Tjingeling!
(förresten! på tal om misär, jag glömde att berätta vad som hände mig och moa i söndags.
Vi blev stoppade av en cyklande tysk polis, pga att vi skjutsade på cykel.
Jag fick upp hjärtat i halsen och trodde att han skulle skjuta oss med sin pikadoll. Eller ge oss böter.
Men som tur var så var han väldigt trevlig och lät oss vandra vidare.
tänk va. Stoppad av en tysk polis på cykel.)
