den bittra sanningen
Efter en föreställning gjord av elever:
You have to pic the right clothing for your piece.
If you don't have the muscles you should'nt show your legs. It does'nt look good.
And if you don't have a sixpack you should'nt show your stomach on stage.
And I don't even get why you would'nt have a sixpack? You are dancers.
If you train you get muscles. You should get a sixpack.
Och så vidare och så vidare.
Jazzlärare kan vara fina ibland. Men de har även sina knasiga sidor.
Här är mitt svar:
Jag som väljer att vara dansare måste vara medveten om att jag då
tillåter min kropp att dömas. Är det inte av lärare så är det av publik eller koreograf,
eller kanske till och med elever.
Spelar du gitarr så granskar folk din gitarr, det är självklart. Okunniga och kunniga människor
kan säga att den är fin eller ful. Ingen gitarrist bryr sig väl egentligen om vad andra tycker,
och alla vet såklart att du inte spelar bättre för att du har en fin gitarr.
Det handlar om vad du gör med den.
Mitt intrument kallas för kroppen men samma sak gäller för mig. Jag ha valt att visa upp den.
Jag gör det dock inte i ett ytligt syfte, jag gör det för att visa vad jag gör med kroppen.
Jag måste ändå acceptera att jag kommer att bli bedömd. Måste dock ta det med en nypa salt.
Men jag tänker tillbaka på när jag precis haft min första egenkoreograferade föreställning.
Människor som beundrade oss och som sa "det är så vackert att se mänskliga kroppar dansa".
För vi scenkonstnärer är inte bara våra verktyg. Vi är faktiskt också människor.
Och som en sådan offentlig figur är det enligt min åsikt också viktigt att kunna
representera de som finns i publiken.
Det finns förstås både abstrakt och berättande dans, precis som i teater.
Och inte bara i den berättande formen är det viktigt att kunna beröras.
Om man inte ser på dans eller teater för att beröras, så vet jag faktiskt inte vad
man är ute efter.
Jag blir alltid berörd. Det är inte alla gånger jag kan sätta fingret hur,
varför eller vad. Men någon känsla dyker alltid upp.
Som "dansvetare" ser man i ett verk även teknik. Precis som de kunniga gitarristerna
ser teknik, dyra pedaler och annat, och inte bara de snygga scen-movesen och musiken i sig.
Men även om man lägger märke till teknik så är det i slutändan alltid det estetiska,
koreografiska och konstnärliga som man kommer ihåg och som sätter ribban för verket.
Med konstnärligt och estetiskt menar jag inte på celuliter vs muskler,
fett vs ben etc....
För även om dansaren inte har den mest idealiska och vältränade kropp,
så kan det vara fantastiskt att se hur exakt den rör sig.
Det vill säga:
Jag håller inte med om att halvnaket på fylliga kroppar är osmickrande på scenen.
Och för det jävla första så finns det inga "fylliga" på skolan.
Inte såpass fylliga så att man lägger märke till det.
Jag lade inte märke till något osmickrande på scenen, utan jag tänkte bara på
koreografin och dansen.
Om min kära jazzdanslärare nu störde sig så mycket på dansarnas kroppar så
tycker jag synd om henne. Synd att hon inte har samma öga för konst som jag.
Som sagt - hon har dock så rätt i den bittra sanningen om att höga procent av vår
publik förväntar sig att se vältränade kroppar. Att vi allid kommer att bli ytligt dömda.
Men anledningen till att jag valt den moderna konsten -
är för att jag vill förändra.
ps.
alla får inte sexpack hur lätt som helst. idiot.
ds.
en måndag
Igår var det söndag och efter min joggingtur fick jag inget annat gjort än att
ligga i min säng, äta mat och titta på komediserier.
Dock mådde jag inte så dåligt över det. Ibland får man slappa bort en hel dag.
Sen kom kvällen och sovdags. Jag gick och lade mig vid tio, då morgondagen skulle
bjuda på den första skoldagen efter sportlovet!
Aldrig under min Tysklandstid har jag haft problem med sömn.
Men med ett ganska omvänt dygn och med stressande tankar i huvudet,
samt emotionella störningar (för att skämtsamt ta i sådär)så fick jag inte en blund i ögonen.
Öppnade laptopen för en stund vid tolv, började smsa vid ett. Somnade till slut
efter två skulle jag tro.
Det resulterade i att jag inte hörde klockan på morgonen, vaknade av att Malin knackade
på dörren, tittade på klockan som stod på dags att cykla till skolan, fick rusa upp
men kom i tid precis.
(vem behöver en halvtimmes uppvärmning när man har de stickade superduper-
byxorna från dance&gymshop för endast 299 svenska riksdaler. finns i rött och svart!)
Men vägen till skolan blev inte så lätt. Snön hade kommit tillbaka i morse.
Ja, tänka sig... Den var tvungen att komma när jag hade som mest bråttom till skolan.
Jag vägrar nämligen att stress-cykla i snö och blask.
Om jag ska dö ung ska det baskemig icke vara i en trafikolycka i Tyskland..
På vägen cyklade jag förbi min klaskamrat som sa: "jasså du tog också sovmorgon?"
med en positiv klang.
Men hallå - hur kan man göra det med flit???
Morgonstund har guld i mund. Dessutom gillar jag att värma upp mycket.
(Det är inte bara en skönt mjukstart på dagen, utan förebygger även skador!)
Jag vet inte vad jag mer ska berätta.
Framtidsångest har jag fortfarande, men vad finns där att gör mer än planerat..
Nej, det ämnet lämnar vi , det tjänar ingenting till.
Vi kan i stället gå över till att jag har fått fotvårtor!!!
Varför? Varför små äckliga vårtskitar ska ni komma just nu?
I need my feet.
Kommer ihåg när jag var liten och hade ca hundratusen fotvårtor och min far
satt och skar i dem. Det tyckte han var kul... Någon ska väl tycka det också!
Också hade man på nåt gojs på dom som inte hjälpte alls.
För att återigen lämna ett dåligt ämne:
snälla snälla snälla ni. angående en lite hemlis...
snälla snälla snälla ni håll tummarna för mig. var dag.
det blir lite "hej hallå dagboken"
Tillbaka till mitt ensamma rum, utan tulpaner, tända ljus och ljud från en gitarr.
Tvättar, städar, joggar, ser på how I met your mother och lagar mat till mig själv.
Men jag har såklart mina vänner. Mina vnner som jag igår spenderade hela kvällen med,
då vi bakade fantastiskt smakfulla semlor och tittade på något, ej likvärdigt smakfullt som-
Melodifestivalen 2011. Eller "mello" som alla idag börjat säga.
Eller har det funnits länge? Det kan ni på allvar inte mena... I så fall är det som en sån grej
som man efter att ha fått höra det första gången, hör det hela tiden!
Eller som när man letat efter något på stan och aldrig hittar det, men när man väl hittat det
(eller slutat leta) så ser man det överallt.
Å, som när jag fått e fantasibild av en senapsgul klänning... letade och letade... gav upp..
slutade ha ett behov av den och VIPS så hade alla storasäljande kedjor massvis av utbud.
Senapsgula klänningar överallt. Då ville jag inte ens ha den längre.
På tal om mat som jag snabbt nämnde här ovan (att jag lagar den.. eh)
så väcer mitt intresse för mat gansk mycket.Jag gör egentligen inte så mycket
engegerat nu jämfört med tidigare, men jag blir mer och mer fascinerad och intresserad
och önskar att jag hade ork, pengar och tid att unna mig själv och mina nära
fabulösa måltider. Ellr åtminstone välsmakta.
Det blir inte så mycket mer intressant för mig än sådant som sojafärsgryta med broccoli.
Men det är å andra sidan gott.
När min pojkvän var här i en vecka unnade vi oss god mat varje förbaskade dag.
Fast sånt som går fort att laga (typ ostar och sallad. skär upp. lägg upp snyggt. ät. möms.).
Och indiskt förstås. åh, indiskt... cravingsmat.
Den vackraste som finns åkte tillbaka till Sverige i fredags.
Det var som sagt sorgligt. Men vi ses i Mars någon gång.
Ej bestämt när, men det kommer att ske. Vi vill ju det.
Det enda vi gjorde när han var här var att gå långa promenader, titta på ankor vid sjön,
dricka massvis av öl och vin, äta massvis av god mat, handla dyr frukt, titta på kyrkor,
hålla i handen, pussats bland folk, köpt vinyler och misslyckats med loppisfynd
då loppiset inte var öppet den veckan. men då tog vi en långpromenad till. runt en annan sjö.
Som två riktiga pansionärer. Fint va.




Nu när jag är ensam så tar jag kort på mina knäckebröd i stället:

Ägg och kalles randiga, prästost med pesto, broccolimos med balsamvinäger.
Latte på det. Möööms.
Och nej, jag har inte och kommer förmodligen aldrig att skaffa en bra kamera
som kan romantisera allt, inklusive knäckebrödspålägg.
Förresten vet jag inte riktigt vad gäller det där matintresset jag plötsligt började nämna.
Kanske är det bara så att jag är väldgt hungrig ofta och tittar i kokböcker
och på nätet och tänker guuuuuuud vad gott. varför är jag inte kock???
Sen kom jag på att om jag misslyckad med dansandet kanske jag kan bli
dietist. Men så googlade jag och fick upp "höga gymnasiebetyg".
Sen blev jag lite ledsen på mig själv.
Sjutton komma fucking jävla *** nio. Vad är det för ett betyg?
VARFÖR KUNDE JAG INTE FÅ ARTON?
That was me bitching about some shit that I don't even know if it matters.
Jag får för mig att bitcha om saker ibland.
Ofta jag ens vill bli dietist?
Å herregud var får jag allt ifrån.
Idag har jag mest ont i magen
Stå bredvid mig. Sitta på tåget. tåget borta.
Som att se någon krypa in i en trollkars hatt och försvinna.
Då är det okej att gråta bland tysklands folkmassor i tunnelbanegången.
Sen ska man komma hem också. Lägga sig i sängen och inse att de armarna jag
hade runt mig i morse kommer jag inte få känna på flera veckor.
Och jag vet inte ens hur många veckor. Då är den okej att gråta i sin kudde, likt när man var
fjorton år och alltid olyckligt kär.
Sen kommer det vara så att man kommer på det då och då under dagen.
Eller dagarna, kanske till och med veckorna..
Att armarna inte är här fast att dom var här så himla nyss men nu kommer dom inte vara
det på så länge och att det gör mig ganska olycklig.
Tiden är så konstig. Hur man kan längta och längta efter något som helt plötsligt är över.
Då går liksom luften ur en lite. Den där längtan som var så värdefull. Nu är bara gråten kvar.
Snart får jag börja längta igen. Jag behöver bara hitta ett datum först.
torsdag!!!
Efter fikat med Rosanna som inkluderade ett långt samtal om allt som livet hör till,
har jag spotifylistan "vår i Tyskland" på medan jag insuper den münchiska vår-
kvällsluften från mitt öppna fönstret. Slänger mig då och så i sängen för att bita
lite i kudden av glädje och försöker känna om jag har känsel kvar i tårna.
Lakanen hänger på tork och matlådan för fredagslunchen står i kylen.
Allt som hör till kvällsrutiner är förbockade så nu saknas bara att få sömn så
att det äntligen kan bli Fredag.
Men hur sover man när man är som ett barn innan julafton-
Nej, det är inte ens en bra jämförelse med tanke på att den inte räcker till.
Jag är som att jag i morgon ska få min livs första kyss.
Jag tror att jag glömt hur det känns.
Godnatt.
sista onsdagen innan fredagen
Denna vecka har varit tung i skolan.
Inte för att något varit extra jobbigt. Jag har bara varit i en liten svacka..
Jag menar, det är trots allt ingen enkel vardag jag lever i. Då och då inser man
hur jobbigt det är och ibland brister energin. Glöden ska vara uppe hela tiden,
och har man ingen glöd då är det fake it til you make it som gäller. Annat får inte gälla.
Inte är det lätt att låtsas alla dagar, och trots de allt för många koppar kaffe jag hällt i mig
händer ingenting. Så det handlar nog bara om att jag verkligen behöver en veckas lov,
det lov som väntar på mig efter kommande fredag!
Förmodligen tillåter jag mig omedvetet att bli mer trött, när jag vet att ett lov komma skall.
Hur som helst. Snart är det fredag.
Då går jag upp i rök.
Blir till ett rosa litet moln
kommer tillbaka efter en vecka.
puss!
Våren 2011
Återigen en joggingtur runt den fina sjön i parken.
Promenad i eftermiddagssolen, för att dricka take away-kaffe vid könisplatz
lutandes mot de gamla pelarna... Prat om sommaren med Rosanna.
När solen tittar fram och graderna stiger så föds man som på nytt.
Livet blir underbart. Jajjemän.
Har just avnjutit min middag som bestod av zuccini-biffar!
Receptet fick jag av min vän Beatrice (den husligaste av oss alla)
Jag rev en zuccini, vattnade av den och blandade med en finhackad gullök,
ett ägg, lite smulad fetaost, ganska mycket vetemjöl, salt och kryddor.
Stek i smör. Gott!!
Hon har även gett mig recept på hemmagjord glass av bananer.
Man hackar banan, låter frysas i frysen.
Tar ut'an. Mixar'an mä kakao och frysta hallon.
käkar. möms.
Hon är pysslig som få, denna kvinna. Ofta när jag knackar på så står hon i köket
och gör egna müslibars, hallonremmar, knäckebröd, bagels eller något annat.
Jag tänker alltid att jag också ska böja pyssla.
Meeen, sen får jag syn på mitt eget kök med ej så mycket till svängrum
och känner att jag nästan hellre åker hissen på schleissheimerstr 14.
(hissen där är ingen hiss. det är en konservburk utan titt/luft-hål.)
Annars har jag möblerat om mitt rum och lyssnat mest på Ella Fitzgerald.
Fönstret mitt är fortfarande öppet.
Våren var här idag.

Auf wiedersehen hälsar jag med Louis Amstrongs fanfar i bakgrunden.
Lördag

Malin spelar Miss Li och jag tar cam-bilder på mig själv.
Det känns som våren 2007. Men det gör inget.
Det är gansk mysigt på nåt sätt.
Allt är mysigt när solen skiner.
Idag har jag joggat i parken med tre vänner från skolan.
Solen sken, isen hade börjat smälta bort från den lilla sjön och
trots anfåddheten så njöt vi av våren till fullo.
Om en stund ska vi bege oss mot staden för att dricka kaffe
och kanske prova en och annan kjol.
Ikväll ska vi ha vin -och spelkväll med cocktail-tema.
Det blir på med klänning, hatt och pokejfejs och jag
älskar att ha vänner som är lika tantiga som jag.
tjingeling!
i morgon kan man säga om en vecka. om en vecka kan man säga i morgon.
Kollade upp hur vädret skall se ut de närmsta två veckorna.
Det ser ut att bli sol och plusgrader - information som fick min livslust att pirra ut i fingertopparna.
Sol och plusgrader gör allt i vardagen bättre. Till och med att vara inomhus,
på balettlektionen idag fick jag till exempel energi av att solstrålar kom in från fönstret.
På tal om balett så fick jag här om dagen visa mina changement-hopp för klassen,
då jag tydlgen var jätteduktig att utföra dessa. Det kändes ju fantastiskt fint. Å, jag älskar att
känna mig duktig. Minsta "very good Nelly" kan få mg att vilja kyssa läraren.
Å andra sidan så kan även minsta lilla "njeee.." få mig att nästan brista ut i gråt.
Så är det när man är en människa som har nära till sina känslor.
Ahh, jag älskar att säga så. Genom det så kan man ganska lätt romantisera alla
mina reaktioner eller "problem".
-Nej, jag har inte psykiska problem, jag har bara nära till mina känslor.
-Nej, det är inte humörsvägningar, det är en förmåga att kunna visa sina känslor utan att skämmas.
Dock skäms jag ibland förstås. Främst vad gäller gråtandet.
Det kan räcka vissa dagar med att jag bara är trött och sliten, och sedan får höra något
som kanske skulle kunna nästan beröra en öm punkt hos mig... och så kommer tårarna.
För kanske en minut.
Jag är alltså inte känslig, jag har bara nära till mina känslor.
Det är fint, inte fult.
Nu kanske ni tänker att en person som har nära till sina känslor inte alls har nära till
sitt sunda förnuft.
Och så är det också. hehe.
I vissa fall talar jag nu om och inte alla. Men man lär sig såklart att bli bättre.
När jag tänker tillbaka på hur jag var på högstadiet så klarar jag ibland inte ens av
den tanken. Hur min svartsjuka fick mig att skriva saker öppet på lunarstorm eller hur
jag var öppet sur och arg vid helt fel tillfället. Svartsjukan på inte bara mina pojkvänner,
utan även mina bästa vänner.
(nu lät det som att jag hade massa pojkvänner, men så kan jag inte säga var fallet.
kanske högst två stycken. Jag var ju ingen poppistjej direkt, men det kan man nog inte
tro om mig heller)
Men man lär sig att hantera sånt där. Hantera sig själv liksom.
Herrejävlar vad jag halkade in på seriösa ämnen nu.
Dags för att tala om lite mer lättsamma saker än känslolivet,
Tyskland till exempel! Jag skrev en sak till nån på facecbook här om dagen:
I Tyskland kan man lätt få böter om man skutsar på cykel eller går mot rött -
men man får köra rattfull.
Man får betala minst 1200 EURO om man laddar ned fyra låtar på nätet -
men man kan köpa hur mycket sex man vill.
Det kan ni ta och tänka på i natt när ni inte kan sova.
onsdag
kreativism
Idag är det verkligen måndag. Jag är trött som bara den efter skolan, men blir ändå
uttråkad. Jag har nästan alltid ettlite kreativ-sug på eftemiddagarna som jag inte
vt vad jag ska öra av. Pyssla liksom? Jaha.. Vad är det?
Och som sagt har jag ingen energi heller. Så i stället för att vara kreativ eller duktig
slutar oftast mina eftermiddagar med att jag kollar på How I met your mother,
facebookar och bloggar om värelösa saker i min vardag. Emellanåt snackar skit med Malin,
såklart.
Jag har just svullat i mig hela påsen med torkad frukt och nötter. IGEN.
Jag sa ju åt mig själv att inte köpa torkad frukt och nötter, för att jag
alltid äter upp allt på en gång! Skärpning.
Jag platsar nog inte så bra på min skola vad gäller kostidealet.
Dock har jag ju inte fått höra att min kropp inte duger som den är,
men jag tror inte att dom gillar såna som jag, som måste gömma mitt eget godis
för mig själv. (ett tips- prova inte, det fungerar inte så bra)
Kommer så väl ihåg när jag som femton/sexton år (åååå, vad längesen det var... eh)
och jag bad pappa att sluta köpa hem kakpaket till hushållet för att jag ju
bara åt upp allt. Det är ju inte så nyttigt med kakor, trots allt.
Hans svar var: Men du får väl lära dig att ta EN kaka och inte SJU.
Jag tror att jag då svarade något som: Ja, det har du såklart rätt i..
Men tro mig, jag tänkte för mig själv det som jag idag hade svarat högt och tydligt:
"MEN DET GÅR JU INTE FATTARUVÄL!!"
Han har rätt såklart, min kloke far. Men jag är väldigt dålig på det där.
Ni vet när man väl har öppnat påsen och tänker att man "bara ska ta en.."
Jo, resten av historien kan ni. Jag har har beviset framför mig:
En tom nöt/frukt-påse som stirrar hånfullt mot mig.
Men. Got var det i alla fall.
Jag ska snart kolla på solsidan på tv4play. Som förmodligen alla svenska bloggare
också skriver just nu - och på tal om svenska bloggare:
Jag tror att jag måste dra ned lite på mitt bloggläsande.
Det är självkalrt jättefint att bli inspirerad både vad gäller mode och inredning
och fina texter om livet som kan få en att må bra vissa dagar..
Men jag har liksom blivit så väldans romantiserande av mig i vardagen.
Jo, bloggar som jag läser är sån som på något sätt lyckas att romantisera... ALLT.
Nu när jag tittade i mitt rum så tänkte jag att allt är fint förutom min fula garderob.
Den är stor och mörkgrön. Inte fint mörkgrön. Fult mökgrön.
Och jag tänkte att den ska jag måla om.
Tänk ett sådant mysigt projekt att måla om n garderob. Dra på lite Edith Piaf
eller Ella Fitzgerald i bakgrunden och fixa och dona med tiningspapper och penslar,
samtidigt som man gnolar på lite gammal jazz eller annat trevligt.
Å, Mathias ska ju vara med förstås. Så fantastiskt romantiskt och trevligt
att måla tillsammans. Stå där i fula mjukisbyxor och skvätta färg på varandra,
fnissa och brotta ned varandra i allt tidningspapper hela tiden, så att hela processen
bara blir mer och mer uttdragen..
Nej, jag skulle inte tro det. Med närmare eftertanke är det nog inte så romantiskt.
Kladd. Stänk. En evighets torkningstid. Bråk om att någon gjorde fel.
Fult med massa tidningpapper och maskeringstejp i hela rummet.
Nä. Jag har nog insett att jag hellre gör det själv om det ska bli av.
Nog om mig, nu är det ni som lämnar datorn och gör något vettigt i stället.
(Du också mamma, om du bara tänker sitta vid facebook ändå)
Hej badhuset
Jag och Rosanna bestämde oss för att ta en simtur på det lilla baduset som ligger på
den gatan där vi bor.
Lite motion är alltid bra att samla på sig under helgen. Kanske lite bubbelbad också.
Efter en timmes visit flydde vi dock stället.
Man kan tro att det var på grund av det urusla systemet (det icke existerande systemet)
i motionssimpoolen (vad fan heter det??), där högerregeln inte bestämde,
utan det var så liberalt att man fick simma i slalommönster för att inte krocka med
någon av de tjocka flintskalliga 50+ männen.
Det var inte det som var det som fick oss att fly. Men det var det sistnämnda.
Flintisarna. Jag har inget emot män som är tjocka och flintskalliga.
Men jag har något emot män som är tjocka, flintskalliga och som är äckliga.
De som kommit till simhallen för att simma några turer. och.
Spana in lite brudar. Såna brudar som de aldrig fick i sin ungdom och nu blivit
för gamla för att ens våga eller få ragga på.
Så dom tittar lite.
Nej.
Dom tittar inte lite. Dom stirrar. Och de lite yngre (30) ropar tyska ord
som man tacksamt nog inte förstår. Inte alls vill förstå.
Och snälla tyska män. Snälla, byt ut era tajta små tajta små tajta speedos mot ett par
ordentliga badbyxor. Jag kommer inte till simhallen för att få se skrev.
Det jag långsamt försöker komma fram till här är att:
Idag såg jag en gammal mans stånd.
Och tro mig, jag vill inte att bilden ska dyka upp i mitt huvud. ¨
Men bilden lever liksom sitt eget lilla liv och dyker upp när den vill.
Hedå badhuset.
vi ses aldrig mer igen.
Dessutom är det bärgis kiss vattnet.
It is happening again
Für alles.
Danke schön.
ps. bra serier är också ganska viktigt. ds
torsdag
Justja. Det här är anledningen till att jag gör det jag gör.
Ni vet när dans verkligen blir dans.
Självklart får man alltid höra "you have to dance it, not just do it"
Men det finns speciella stunder. Aha-upplevelser.
Nu vet jag varför jag dansar.
En sån dag var idag. Det vill säga ända tills hiphopklassen tog sin början.
Herregud...
Jag var ganska rastlös efter skolan men skötte det väldigt bra.
Gick på en kort promenad för att inhandla saker bara för att ha något att syssla med.
Kikade in på den skabbiga second han-butiken runt hörnet-
hittade en jacka för fem euro! Gjorde nästan min rumskamrat arg för det.
Jag är bäst på loppis.
Lite kärleksbrevsskrivande och sockerkaksbakande har sen hållt hjärnan i balans.
Fokusera på en sak i taget här i livet. Två ägg, två deciliter mjöl....
Det räknas det också.
I morgon är det fredag. Två veckor kvar till lovet.
puss
onsdag
får mig att vilja gå i ide tills det att vårsolen tittar fram igen.
Från tolv plusgrader har termometern börjat närma sig tolv minusgrader. April,
Mars, eller åtminstone Februari kan det väl ta och bli i stället! Italienvindarna, kom tillbaka!
Dåliga väder förstärker alla känslor som heter tvivel, ångest och saknad.
Om det bara kan bli vår så att cykelpicknickar och fina kvällspromenader kan ta över mitt fokus
när skolan tagit slut för dagen. Jag kan göra min läxor ändå och jag gör dem bara bättre om det
finns annat att vila tankarna på. Annat än utåtvridningar, piruetter, scennärvaro och platta magar.
När man är sjuk och hemma från skolan kan man inte heller slappna av.
Då tänker man på allt man missar i skolan. Och meningen med livet. Och kärleken
och vad man ska bli när man är stor och vad tänker mamma på egentligen?
Det som låter så mysigt att vara förkyld... Ligga i sin säng och kolla på Donnie Darko
och äta hemmagjord bananglass (fryser banan, mixar sen med vad man vill smaksätta med,
ganska gott och ganska nyttigt, beatrices recept).
Sen är det ju klart att ingen vill ha ont i halsen och snuva..
Idag dansade jag hela skoldagen fast att jag fortfarande hade ont i halsen.
Min lärare sa att det var okej, att det bara är när man har feber som man inte ska
träna. Sen la hon till "du kan ju prova dansa i dag, så märker du i morgon om det var
rätt eller fel av dig".
Hm...
Det är så många i klassen som är sjuka nu. Det har det varit hela skolåret.
Alltid personer som är skadade eller sjuka och vi får ofta höra "what's wrong with this class??"
"stop beeing sick everyone!".
Då blir det som så att när man själv är det så skäms man så väldigt.
Jag sitter hellre hemma och är sjuk än är i skolan och tittar på klass och får blickar
från lärarna som betyder "shame on you, beeing sick and miserable. you should be dancig now."
Det är såklart ingen som sagt det så ordagrant men ni vet, ibland ser man det i blicken.
Nu råkar i och för sig jag vara en sån person som försöker att läsa av människor,
lite väl mycket. Eller inte försöker, jag bara... Tror att jag kan det.
Eller jag bildar snarare uppfattningar om vad folk tänker och tror, men jag kan nog
ha fel i många sammanhang. Men i just detta så tror jag på riktigt att jag har rätt.
Skuldbelägga de sjuka... Jaadu... Som att någon skulle mena att bli skadad eller sjuk.
Dessutom betalar vi 400 euro i månaden till skolan. Man vill ju ha valuta för pengarna,
så vem skulle nu låtsas vara odansbar? (Kom jag just på ett eget ord? ballt!)
Hur som haver - Klockan är halv nio och jag håller på att somna. Antingen gör jag kväller
(som pappa alltid sa när man var liten och skulle ta på sig pyjamas)
eller så tvingar jag mig att vara vaken ett tag till. Ni vet hur det blir när man somnar
tidgt på kvällen eller eftermiddagen...
Så jag ska återgå till mina How I met your mother-avsnitt.
I pyjamas då.
Tack blogg för att jag fick prata en stund.

snaaaaaart. kanske.
Mathias
Därför har jag stor förståelse för om ni känner likadant.
Med det som intro vill jag säga: ni behöver inte fortsätta läsa.
För över ett år sen var jag på promenad i Sandviken med världens vackraste kille.
Vi hade stickade koftor, jag hade lugg och vi tittade och pratade, klyshigt nog,
om stjärnorna. Det var ett ganska förbjudet möte faktiskt. En måndag var det.
Jag vet inte om vi höll varandra i händerna men jag tror det.
Vad jag vet är att vi kramades länge när vi sa hejdå och jag gav en puss på kinden,
uan att känna mig fånig. Snarare var det dumt att inte göra mer än så.
Men det finns också nåt fint i att inte kyssas samma dag som man inser att man blivit kär.
Förresten så hade vi redan kyssts. Men som min mamma brukar säga -
Det som skett under onyktert tillstånd har oftast inte skett.
Märkligt är det ändå hur exakt jag kommer ihåg det. Det som aldrig skedde.
Så började det i alla fall. Det som idag är att sitta i ett varsitt rum
i ett varsitt land i väntan på skypes ringsignaler och fina mail.
Ett internet som strular kan resultera i att jag tillfälligt hatar mitt liv.
Ett vackert sms en solig söndag får mig att avsky alla dessa mil.
Men om man vet att det finns flygplan och tåg som kan ta mig
till lukten av den röda stickade koftan igen.
Då är det liksom värt det tycker jag.
(man ska avsluta med en bild till texten)

Ett måste du veta eller miljoner av drömmar
Visst, pappa har lagat det som gått sönder och gett mig kramar när det behövts som mest.
Mamma har hittat det som tappats bort och strykt handen över min panna när tårarna runnit.
Men utan Kristin vet jag inte vem jag skulle vara. Hon har påverkat mitt tycke och smak, omdöme
och.. det mesta. Mest har hon väl gett mig så mycket kärlek en människa kan få.
Vi har planerat hur den enas framtid ska synka med den andras. Det gör vi fortfarande.
Just nu bor vi i olika länder (och har gjort förut, när hennes hemma hette London)
men det får oss att upptäcka nya saker tillsammans. Roligt har vi när vi ses.
Båda kan vi faktiskt uppfattas som allvarliga personer (eller, "utan humor och förmågan att
ta saker och ting med en nypa salt") men gud så vi skrattar när vi ses.
Det låter lite krystat (bajsnödgt som vi brukar säga) att berätta om hur mycket vi skrattar tillsammans,
men jag menar det verkligen. Vi har så förbaskat skojigt!

Här ser ni till exempel hur vacker, dock ej så gul, hon var nr hon anlände till min enkla boning.
Min boning som jag tyckte att jag varnat henne för, men jag vet inte om det var tillräkligt...

Kristin var mestadels kamerabärare, så det resulterade i många bilder på mig.
Här är jag uppe i ottan och gör frukost till mig som ska till skolan,
och till Kristin som ska följa med.
Hon tappade hakan av allt som lärarna sa.

Malin som stretchar eller liknande efter skolan.

Innan vi begav oss till konstutställning lagade vi (=kristin lagade, jag åt) mat.
Alla grytor som fotas med blixt ser ut som avföring

som sagt

Dagen därpå vandrade Kristin ensam i stan.
Hon hade självkänsla och min hatt.

Vi lunchade på ett mysigt ställe med gröa plyshfåtöljer och söta tjejer.


Efter att vi köpt biljetter till Black Swan ville kritin fota mig vid löwenbrau-stället.
Det var kallt, därav mitt ej så tillfredsställda uttryck.
en åt vi indisk mat med tysk öl, vandrade till stället mitt emot och tog en varsin mojito.
mööms.

Lördagen började med inhandlng av bröd och toalettpapper.

Efter lite flickigt piffande (bara för att det är skoj)
tog vi oss till mitt favvoloppis.

Där hade de bland annat tjusiga radioapparater.
Självklart annat fint också men jag och syster frös som tokar
så efter att hon hittat en fin väska sprang vi nästan till tunnelbanan för att i stället
ta oss vidare till stan och lite tyska bakverk.


Men först förstås, så åkte vi lite sightseeing-bus!
Såg allt fint av stan, förutom statyer och fontäner som var övertäckta under vintern.
Lte fel årstid att ta denna tur, men vi var nöjda ändå!
Dessutom kom solen precis i slutet av turen, och vi hann vara i den i några i minuter.
jag hade solglajerna i högsta hugg förstås.





På kvällen blev det vin, vänner från skolan och elektroklubb.


Jag "blandade drinkar" som var såhär goda:

Resten av kvällen bestod av dansant elektronisk musik, ett roligt dansgolv,
många vänner från skolan, tyskar med billiga raggningsmetoder
och en och annan tafsande asiatisk homokille. Det spelades in barnsliga, onyktra
filmer och det skrattades åt konstiga människor.

Det enda tråkiga med Kristins vistelse var när hon skulle åka hem igen.
Stor kram på dig vännen.
snabbis
Vi har precis kommit hem från biografen där vi ikväll har skådat "black swan".
Det var värt pengarna och lite till. Skitbra.
Vill ni se en dansfilm är ni ute på fel spår, men vill ni se en bra film (vilket dansfilmer sällan är... aldrig)
så kör på.
Vi har druckit lunchvin, middagsöl och efterrättsdrink. Så ska det se ut en fredag.
Jag åt dubbelt så mycket som Kristin på resturangen. När jag frågade om hon
ville ha choklad sa hon att hon var mätt, så jag åt upp allt.
Heja mig! Nu ska vi plugga tyska tills vi somnar.
Ni kan ju ställa tusen frågor så länge
dåtid nutid framtid
Ibland önskar jag att det fanns någon annan som kunde välja åt mig.
I och med det skulle jag inte behöva ångra något val.
Men jag antar att det är det som är det fantstiska med livet.
Det är jag som väljer.
Men just nu känns det inte så fantastiskt.
Just nu får det mig att vilja krypa ihop som en igelkott och gå i ide.
Eller vara tre år, nakenfis och bo i en kaninbur bara för att prova.
än en gång måndag

Mina damer och herrar, ni ser rätt. Har har ni en gårdagens outfit.
Jag visar den mest för att jag i och med det visar att det är vår i denna stad!
(och för att jag är snygg förstås, men det förstod ni ju såklart)
Man ser för övrigt min fina kaffeburk till vänster. eller, cornflakesburk kansk det är.
Den köpte jag på loppis för en euro och använder den som tampongburk.
Igår var det tolv grader varmt och sol och jag gav mig ut på en liten joggingtur vid lunchid!
Så hurtigt. Så duktigt. Men framför allt - så vårigt!
Gud så mycet människor som joggar på söndagar! Jag som trodde att det var veckans officiella bakisdag.
Men tydligen är otroligt många lika duktiga som jag. (...var igår)
Efter min fabulösa motionstimma och några lunchägg, begav jag mig mot Odeonsplatz,
där jag mötte en del av min klass. Vi köpte kaffe och tog en vacker promenad genom Engelska parken,
och jag kom hem just när solen var på väg ned.
En fin söndag. Senare på kvällen drabbadesjag dock av framtidsångest,
vilket resulterade i att jag ej kunde prestera på så hög nivå idag.
Men i övermorgon kommer min syster hit så då blir aaaallt bra.


en svensk, en tysk, en österrikare

tysk, svensk, svensk, dansk, svensk, österrikisk

En Rikke!

En Vår!

En grön vatten.

Och lite mer vår.
Tänk, det inte var så länge sedan jag var på promenad i Sandviken med mor min...:

Nu ska jag dammsuga och köpa tejp.
Krameluring